Köttet glider in i de hungriga munnarna

Mai Văn Phấns dikter är sinneshårda påminnelser om en annan värld

Göran Sommardal

helskärm

Det uppstår en besynnerlig balans mellan nödvändighet och befrielse i den vietnamesiske poeten Mai Văn Phấns diktsamling Skrottid. Jag tror att det har att göra med den magiska kortslutningen mellan dem han berättar om och den han tilltalar i sin poesi.

Om dem: slaktaren, skådespelaren, Chefen för min barndoms kooperativ, läraren i det kollektiva ägandets etik, alla som någon gång i tiden varit soldater. 

Till dig, och mig: den alltid synlige och aldrig hemlighållne läsaren av dikten. Alltså samtidigt vad vi kunde vara, vad vi faktiskt har varit. Vad vi kunde bli.

Med den existentiella ljusbågen lyckas han förena sin egen särskilda erfarenhet med den mänskliga myllan varsomhelst, som en säregen husmanskost: ”Ni får riktig mat att äta / inga offergåvor utan husmanskost som soppa på krabba och aubergine”.

Det skapar en uppfordrande läsning. Också när Mai Văn Phấn så uppenbart beskriver föremål, materia, minnesfakta så utsöndrar deras sinneshårda värld påminnelsen om en annan värld: ”Ett stycke rått kött, flått och sköljt. Kocken försökte så gott han kunde hacka det i prydliga tärningar, men de flesta blev rätt formlösa. Han marinerade dem i lök, vitlök, peppar, socker, chili, fisksås och bränt socker. Den slemmiga massan pep på spisen. Krympte. Vred sig. Knäppte. Köttbitarnas gemensamma dröm var att återfödas i en annan kropp, men för ögonblicket var de helt upptagna med att avge fett, dra sig samman, gröta sig. De väntade på att glida in i glupska stinkande munnar”.

Tobias Teanders översättning är detaljskarp och ändå poetiskt återhållen, precis vad man önskar när det gäller en poet som är så skarpskuret fantasifull som Mai Văn Phấn. Hos honom är inte ens blodet en ödesdiger symbol eller gängse skräckeffekt. Blodet är en syn, som dikterna aldrig befriar sig från, och som Mai gör sitt allra bästa för att försonas med. Precis som friheten aldrig kommer att finnas precis där vi förväntar oss att den ska vara, bara där någonstans.

”Sävligt stiger blodet, avslappnat och fridfullt som ett sovande barns andetag. Det sväller, berör historiska platser, krälar smidigt som en jättelik pytonorm över en stenläggning. Som en rullande boll. Regndroppar som ropar åt varann att samla sig i sänkorna”