”Slumpens barn” förenar det politiska och personliga

Amat Levin ger många dimensioner till sitt sökande efter rötter och identitet

Lidija Praizovic

helskärm

Amat Levins debut Slumpens barn är full av situationer om den specifika rasism som drabbar svarta människor. Till exempel första dagen på Östra Reals gymnasium när en ny klasskamrat plötsligt frågar: ”Du, är det okej om jag kallar dig för N***rjätten?”

Eller när Levin får jobb som försäljare på en teknikaffär i Kungens kurva och chefen innan de skiljs åt tillägger: ”Josåatteh, innan du börjar kan du bara klippa håret också, så kör vi sen.”

Men boken är också så mycket mer. Den är en personlig och rörande berättelse om att lära känna det land, den kultur och det folk som man har sina rötter i, men saknar kunskap om. Om att försöka reparera relationen till den pappa som borde varit den som överfört kunskapen till en, men som aldrig riktigt funnits där.

Levin nystar i Gambias historia: Maliriket, den transatlantiska slavhandeln, den brittiska kolonialismen, den gränslöse diktatorn Yahya Jammeh, och inte minst det starka bandet mellan Sverige och Gambia (boken har undertiteln ”Den osannolika berättelsen om när Sverige mötte Gambia”).

Det är mycket intressant att följa Levin på hans resa att lära känna sitt arv, vilket får förnyad tyngd när hans flickvän en morgon berättar att hon är gravid. Hans barn ska inte växa upp med samma känsla av skam; som att en viktig pusselbit av en själv saknas.

Vi följer med på en omvälvande resa till Gambia – hans första sen han var ett litet barn. Resan är liksom resten av boken välgestaltad, och trots att jag aldrig varit i Afrika söder om Sahara tycker jag mig på sätt och vis uppleva landet: fattigdomen (Gambia är ett av världens fattigaste länder) men också gästfriheten och givmildheten.

I boken finns en mängd intervjuer med och porträtt av svenskgambier som Levin gjort i syfte att förstå de identiteter och berättelser som är del av och produkten av relationen Sverige-Gambia.

Särskild cred ska han ha för att han också ger utrymme åt många som talar utifrån positioner långt bort från den identitetspolitik som ibland tenderar att bli narcissistisk och fyrkantig. Det gör att boken blir tredimensionell i stället för endimensionell.

Överlag är det en ödmjuk och välkomponerad bok. Levin synar sina egna privilegier, som light skin, som boende i ett av världens rikaste länder, som uppväxt med en vit svensk mamma, som universitetsutbildad. När han åker till Gambia är han både ”afrikansk broder” och ”rik europé” i ett.

Det personliga, det politiska, och de många olika rösterna interfolieras med varandra i en form som funkar fint.

Men i slutet när säcken ska knytas ihop är det något som inte övertygar.

I en känslig scen är vi framme vid smärtpunkten: far och son ska för första gången tala ut. Varför tog pappan inte hand om sitt barn? Varför gav han honom inte den gambiska kulturen och lärde honom språket wolof? Varför försvann han under långa perioder?

Men pappan talar i skägget: han längtade hem till Gambia, svenskar är ett konstigt släkte som är svåra att socialisera med, sen hamnade han i ekonomiskt trångmål … Allt detta kan mycket väl stämma, men i mina öron låter det också som en mans bortförklaringar. Mamman kan inte ha haft det mindre tufft med ensam vårdnad, många barn och en krass ekonomi. Men hon stod kvar, som kvinnor så ofta gör.

Men Levin accepterar på det stora hela pappans förklaring och relationen slutar i ett happy end.

Har författaren här hastat att försonas? Är det på grund av sonens blinda lojalitet till fadern i patriarkatet? Eller handlar det om de låga förväntningarnas rasism? Hade boken kunnat gå djupare om det var fri fiktion i stället för hänsynstagande självbiografiskt reportage?

Det finns givetvis något djupt mänskligt i att ge en utsatt förälder flera chanser. Problemet är att Levin inte får med sig läsaren, eftersom den knappa och tillbakahållna skildringen av pappan under bokens gång knappast har gjort mig tillräckligt engagerad i honom för att nu se mellan fingrarna.

Bokens lyckliga slut handlar i stället om att jag är övertygad om att Amat Levin kommer finnas där för sin son, ge honom all kunskap han behöver för att känna stolthet över sitt ursprung.