Länge leve systerskapet

Jenny Högström om nya Bitterfittan: Känner igen mig så det gör ont

Uppdaterad 2017-05-19 | Publicerad 2017-05-18

Efter tio år är Maria Svelands romanfigur Sara tillbaka – nu som ensam mamma.

För tio år sedan visade bitterfittan sitt högst mänskliga ansikte i den svenska samtidslitteraturen, i och med Maria Svelands lika bejublade som omdebatterade debutroman. Hon beskrev hur föräldralivet i den heterosexuella kärnfamiljen fick ojämställdheten att blomma och blev med en gång ett begrepp. Hon beskrev generationer av kvinnoliv, samliv, och den obönhörliga rollfördelningen mellan kvinnor och män. Och alltid med böcker i handen: Erica Jong, Suzanne Brøgger.

När bitterfittan nu är tillbaka i en ny roman, med den kanske inte riktigt lika slagkraftiga titeln Bitterfittan 2, har det gått tio år även för romanens Sara. Och om det trots allt inte gick åt skogen för hennes äktenskap sist så har det definitivt hunnit göra det nu.


Japp, så är det. I något skede av sitt äktenskap tänker Sara: ska det verkligen vara såhär? Och svaret är: nej. Med en liten skjuts i rätt riktning av en tillfällig fling sällar hon sig således till den del av befolkningen som är ensamma med sina barn varannan vecka, och som är, tja, vad säger man, barnfria, barnlösa, lediga, ensamma, fria, tillgängliga, desperata? – varannan.

Det är samma gamla Sara som hatar januari och älskar att bada badkar. Men livet är delvis nytt. Det signalerar också romanens undertitel: Frihet, kärlek, systerskap.

Men det är inte längre riktigt lika Happy happy, som i Svelands skilsmässo-antologi från härom året.

Frihet (att vara ensamstående) är ett komplicerat tillstånd, samtidigt smärtsamt, utsatt, stigmatiserat och underbart.

Kärlek ska vi fan inte tala om med allt vad man inbillar sig och hoppas och vill och därför dundrar med huvudet före rätt in i väggen. Det gör Sara gång på gång, med den ena nya relationen efter den andra: med yngre män, med gifta män, med män med anknytningsproblem, med alla möjliga omöjliga män. Hur ”älska jämställt när världen är så ojämställd”? Det är den springande punkten.


Systerskapet däremot, det är det som är grejen, märker läsaren snart. Åtminstone är relationerna till den lilla gruppen av kvinnliga vänner (alla heterosinglar utom den obligatoriska manshatande flatan med en likaledes manshatande hund som lystrar till det passande namnet Solanas) kanske de enda relationer i Saras liv som helt och hållet tycks präglade av generositet, tillit, respekt, öppenhet, jämlikhet, humor och ärlighet.

Herregud, jag minns själv hur jag återupptäckte och uppvärderade mina vänner efter att ha brutit upp ur ett långt förhållande: vi kunde göra exakt samma grejer som jag tidigare gjort i min parrelation, med skillnaden att vi typ alltid hade kul och var trevliga mot varandra. Till och med på Liseberg! För att inte tala om att resa tillsammans. Fick man ens ha det så bra tillsammans? Ja, med sina vänner får man det – i heterosexuella par vete fan. Detta är i alla fall såväl min som Saras lätt desillusionerade insikt.


Igenkänningsfaktorn på denna bok är med andra ord hög. Ibland så att jag skrattar rakt ut. Ibland så att det gör ont och jag knappt pallar läsa vidare – jag liksom bara inte orkar tänka på de här grejerna precis hela tiden.

För på ett bra och på ett dåligt sätt kastar den här romanen mig hela tiden tillbaka till mitt eget liv och mina egna relationer.

Det är naturligtvis också just författarens förmåga att så precist fånga upp och beskriva relationerna, strukturerna, mekanismerna och problemen som är behållningen med denna idéroman. Och romankaraktärerna går obekymrat Maria Svelands ärenden. De lever, tänker på och diskuterar exakt de ämnen som författaren vill belysa och diskutera: kärlekens villkor. Jämställdhetens. Livets.

Jag gillar att Sveland efter Erica Jong har lagt till Kerstin Thorvall som diskussionspartner. Hos Kerstin finns i sanning mycket om kvinnlig lust och skamlöshet att hämta – och en hel del annat att tjafsa med. Och det gör Sara.


Men innehållet måste alltså förmedlas till varje pris, handlingen drivas framåt, och priset är tyvärr litteraturens andra delar: stilen, formen, språket. Texten är överlastad med klichéer, det goda är gott och det onda ont. Och varje person och situation i romanen bär lydigt de attribut de blivit tilldelade, som den äldre frigjorda grannen Ediths leopardmönstrade leggings och knalliga läppstift. Meningar som: ”Jag log och tog en jordgubbe” får mig att rysa ända in i min djupt svartsynta själ.

Samtidigt, vad väntade jag mig egentligen? Bitterfittan 2 måste läsas på sina egna premisser för att fungera. Och dessa är: som en typ av brukslitteratur à la Mitt livs novell med stark feministisk udd.

Mitt exemplar är i vart fall lika fyllt av hjärtan och utropstecken som av ilskna kommentarer.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.