Trist hopkok av Nobelpriskandidaten

Inga-Lina Lindqvist: ”La cheffe” är fascinerande dålig för att vara skriven av Marie NDiaye

Av: Inga-Lina Lindqvist

Publicerad:
Uppdaterad:
Författaren Marie NDiaye, (f. −67), aktuell med ”La cheffe”.
Foto: Catherine Hélie
Författaren Marie NDiaye, (f. −67), aktuell med ”La cheffe”.

BOKRECENSIONER

Manliga kändiskockar kan förekomma som män med demon­fasoner, mustiga farbröder och sensuella ynglingar som rör runt
i maten med fingrarna. Kvinnliga kändiskockar experimenterar med att utforma lika hållbara ­arketyper. Just nu korsbefruktas hemmafrun med gotikens galna kvinna på vinden.

Marie NDiayes senaste roman har den nakna titeln La Cheffe – roman om en kock. Den mångfaldigt prisbelönta och Nobelpristippade franska författaren mejslar ut en urbild av en kvinnlig krögare som med sina bara händer erövrar en Michelinstjärna. Hennes ansikte är ursprungligt mänskligt, inte androgynt utan könsinkluderande. Håret är stramt tillbakakammat för att betona öppenheten. Personen som beskriver henne är en manlig anställd. Han hyser en obesvarad förälskelse i La Cheffe, idealiserar henne och skriver en helgonlegend om hennes liv, vilken utgör romanen.

La Cheffes matlagning är av det andliga slaget. Hon vill upplyfta matgästernas själar och bekämpar resolut förförelse av deras kroppar. Efterrätterna sätts upp på menyn som eftergifter åt människans omogna längtan efter sötsaker och i uppfostringssyfte strör La Cheffe järnört över sin berömda persikopaj.

Romanens anonyme men allsmäktige berättare skriver krögarens liv som andens seger över materian. Dock gav La Cheffe i sin ungdom en gång efter för kroppens begär och födde en dotter. Därefter sublimerade hon hela sin livskraft i kokkonsten. Men ungdomens syndafall hemsöker henne. Den övergivna dottern återvänder i vuxen ålder och krossar moderns livsverk med hela styrkan hos den vulgära ­materialismen.

För att vara skriven av en så hyllad författare som NDiaye är La Cheffe en fascinerande dålig roman. Franska språkets olycksaliga förtjusning i retoriska krusiduller och yviga garneringar av adjektiv vinner inte alls i svensk översättning av Maria Björkman. NDiayes tre tidigare böcker på svenska översattes av Ragna Essén och skillnaderna i stilen får mig att tänka på tolkningens betydelse. Blir böcker bättre ju fler kommunikationsproblem som översättaren löser åt författaren? Är Björkman mindre medberoende och låter texten ärligt stå för dess egna kriser?

Kompositionen i La Cheffe är ett skevt bygge. De första tvåhundra sidorna upptas i princip av att huvudpersonen tillreder en trerätters. På de sista hundra sidorna händer saker i rasande fart: folk gifter sig, skaffar barn, skiljer sig, flyttar och återförenas. Ett lyckligt slut lägger effektivt locket på. Texten vägrar att ge ifrån sig något mer.

Jag tänker att samma typ av trotsig stumhet präglade NDiayes manus till filmen White material i regi av Claire Denis, kongenialt gestaltad av Isabelle Huppert i huvudrollen.

Där skymtar ett möjligt svar på drivkraften bakom La Cheffe och hennes strama matkonst.

Varken hemmafrukäck eller gotiskt galen behöver en kvinnlig mästare vara. Resting bitch face, eller med Karin Boyes ord, ”rustad, rak och pansarsluten” är ett fullgott alternativ.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN