Lyckligast när hon går vilse i det vilda
Göran Greider läser Kestin Ekmans ”Gubbas hage”
Publicerad 2018-07-16
På vårkvällarna kunde jag stå länge under en blommande kastanj och lyssna till pianospel från en stor trävilla där ett fönster stod öppet.” Se där en ljuvlig bild av den småstadsborgerlighet som en gång fanns i detta land men som nu är borta. Trävillorna är rivna. Pianona sålda. I svenska småstäder hör inga drömska unga kvinnor Chopin silas genom ädla lövverk längre. Ungefär samtidigt, i samma stad, drömde väl min mor men utan att höra någon pianomusik. Kanske stod hon i ett helt annat vårligt vemod och högg sin kaminved i källaren till det omoderna hyreshus hennes arbetarfamilj bodde i.
Jag läser sent omsider Kerstin Ekmans Gubbas hage, en vindlande och bitvis gammelskogssnårig essä om en bit mark i norra Roslagen som hon och hennes man köpte för snart tjugo år sedan. Den kom i våras. Men ord som hage och äng har denna torkans sommar gjort den extra angelägen nu. Biosfären själv vill att jag ska läsa den! Ändå är det när hon ibland skriver om sin uppväxts Katrineholm som jag på allvar förstår hennes egentligen djupt sorgsna fascination för det vilda. Kerstin Ekman är i sina böcker om naturen liksom på flykt från det moderna, från maskinerna, förfulningen, de monokulturella gräsmattorna och de moderna hyreshus som ofta byggdes där de stora trävillorna en gång stått. Kastanjen och trävillorna är borta och sedan dess är hon hemlös.
Kerstin Ekmans pappa, fabrikören, måste ha hört till den där verkligt lyckliga borgerliga generationen i Sverige: Efter det gamla överhetssveriges nederlag men före den socialdemokratiska syndaflod som skulle riva trävillor och bygga varuhus och miljonprogram och göra gräsmattor av det sista vilda. Pappan tog med Kerstin ut i markerna för att upptäckte floran. Ja, pappan vägrade fälla rönnarna på en höjd på den tomt där familjen skulle bygga sin villa och trotsade stadsplanerarna.
När pianomusiken tystnade i de svenska småstadssommarkvällarna gav sig Kerstin Ekmans fantasi och längtan ut till det sista vilda, i de jämtländska fjälltrakterna och så långt bort från sommarstugor och moderniserade småstäder som möjligt. Allra lyckligast är hon när hon och hennes man äntligen går vilse i ett naturreservat nära Gubbas hage i Häverö socken.
När de till slut kommer hem står pinsamt nog en polisbil där. En helikopter har sökt efter dem; det vilda slukade dem för en dag och civilisationen slog på sina sirener.
Jag älskar förstås den här boken, liksom jag älskar hennes böcker Se blomman eller Herrarna i skogen: Kerstin Ekman ser så mycket. Hon envisas med att det är nödvändigt att kunna namnge djur och växter och inte estetisera i onödan. Det jag älskar är att hon är en vandrerska, inte från färdvägar vida, men från hjärtat i ett svunnet borgerligt Sverige; den som läser hennes naturessäer noga känner av det – en ensamhet, en övergivenhet, mitt i det uppburna. Hon är civilisationskritisk, javisst. Men samtidigt, och det på ett ibland gnälligt sätt, irriterande antipolitisk. Hon orkar inte höra aktivister prata om ”klimat” och ”miljö”. Antikapitalism är inte för henne, på sin höjd drömmer hon om ”mark utanför ekonomin”. Hon vill läsa vad botaniker och biologer, kort sagt experter höjda över trist politik har att säga. Därför stannar hennes civilisationskritik alltid på halva vägen.
Och när hon går vilse är det så vilt och orört att harmonin plötsligt har lagt sig över naturen – arternas kamp tycks ha upphört, de samsas.
Jag hade nog väntat mig att den extremt beläste Ekman här slutligen skulle nå fram till Piotr Kropotkins Ömsesidig hjälp – men nej; hon har verkligen den djupaste ovilja mot all naturfilosofi som smakar politik och än mer radikal politik. Hon är principiellt mot utopier. Därför blir Kerstin Ekman emellanåt outhärdligt gnällig – till exempel när hon med en sårad experts tonfall klagar på den tyske skogvaktaren Peter Wohllebens succéböcker.
Gubbas hage, ett halvt tunnland stort, är nog egentligen mest en äng och inte en beteshage. Hon har kämpat med den, ryckt upp sly och örnbräken för att
sällansedda örter och gräs ska komma fram – ja, för att den skiraste pianomusiken äntligen ska höras ur markerna.
I ett rus forsar jag genom boken. Denna torra sommar törstar ängarna runt
huset. Det är en gräsdödarsommar. En morgon har backnejlikan i alla fall slagit ut och när jag slår upp Gubbas hage ser jag Ekman skriva om den när det blivit höst: ”Backnejlikans lilla femuddiga stjärna har slocknat. Dess glödande
cerise, dess små nagg i kronbladen är borta.” Och jag vet att jag i höst ska gå där på min äng och minnas Kerstin Ekmans ord och redan nu tänker jag: den här boken ska vi läsa långt efter att det sjätte massutdöendet dödat tusen och åter tusen av de arter som ännu växer i vår närhet.
