Tidlös kamp för att hitta sin plats
Kallifatides nya roman är fängslande och sympatisk
Uppdaterad 2020-09-27 | Publicerad 2020-09-26
Christo bor på studenthem, pluggar idéhistoria och har ett hål i sin kropp av längtan till det Grekland han tvingats lämna. Ensamheten äter honom och Kavafis poesi tröstar på kvällarna. Det är inte swinging Stockholm direkt, men ett framtidstroende 1960-tal.
I Theodor Kallifatides nya roman känner vi igen temat från tidigare. Immigrantens klyvnad och grubbel, själens och kroppens kamp för att hitta en plats i en ny kultur med nytt språk. Kärlekens underbara frestelser och de ödestunga besluten.
Christo förälskar sig till vanvett i den gifta Rania, ältar sin beslutsångest med vännen Thanasis, spelar schack med Ranias man och skriver uppsats om Aristoteles katharsis-begrepp. I bakgrunden förvandlas Grekland sakta till diktatur men landets långa historia hålls levande genom romanen. Liksom dofterna, havet, språket.
Katharsis, den ”rening” som Aristoteles menade skulle komma ur tragedins klimax, vållar huvudbry både som ett motiv i romanen och för huvudpersonen själv. Han grubblar, låter livets händelser vägas in och tampas med sin handledare.
Är det kanske inte själva tragedin som sådan utan det faktum att vi ser den tillsammans med andra som leder till katharsis? Eller kommer reningen bara av att kasta sig ut i det okända?
Kastar sig ut, det gör Christo med jämna mellanrum trots en självbild av någon som inget vågar. Att han på sitt restaurangjobb ideligen blev felnamnad, som Christó, Kristus, väcker tankar om ensam ökenvandring.
”Kärlek och främlingskap” är en fängslande och sympatisk utvecklingsroman, bildrik i sin förmenta enkelhet. Når jag katharsis som läsare av romanen? Ja, kanske faktiskt. Men det är varken för att jag läser den med andra eller kastar mig ut i friheten utan för att blicken på 1960-talet är tidlös på ett sätt som är trösterikt.
