Vallhunden Spöket får tassa vidare i texten
Aase Berg har skrivit en sprakande tankebok om människan och djuren
Uppdaterad 2022-11-16 | Publicerad 2022-10-26
Aase Bergs författarskap är fullt av djur. Däremot hade jag ingen koll på att hundar, hästar, höns, katter, lommar, havsörnar och grävlingar varit så exceptionellt delaktiga i hennes vardag. Det är detta artöverskridande relationsliv det handlar om i essäboken Spöket.
Vi rör oss mellan rafflande scener ur författarens liv, där djuren varit nära. Under decenniet som småbarnsmorsa i Hälsingland fanns det inte mycket tid för reflektion. Ett menageri av gårdsdjur skulle servas. I dag pendlar författaren mellan Stockholm och en skärgårdsö där hennes partner, biologen och författaren Fredrik Sjöberg, inrättat ett ”voyeuristiskt vildmarkshotell”. Här blir hon själv ett ”curlat husdjur” som avnjuter golvvärmen med kikaren riktad mot skog och sjö.
Berg skriver förvånansvärt lite om djurens närvaro i det egna tidigare författarskapet. Hon beskriver ett före och efter: ”Jag har nu ägnat första halvan av mitt liv åt att lära mig böjligheten i det poetiska, svenska språket. Jag kan samspela med orden som spanska ridskolans beridare med sina lippizzanerhingstar. Andra halvan av mitt liv tänker jag ägna åt ordlös samklang med djuren.”
Som litteraturvetare tänker jag att även det verbala språket är förbundet med andra kroppar, ting och varelser. Som antropologen David Abram beskriver i den spännande boken The spell of the sensuous härmar språket naturens ljud och rytmer och ingår ännu delvis i en animistisk väv. Aase Berg har en hel del sådan zoopoetisk materialism i sina dikter.
Men att flyta rakt in i en posthumanistisk idé om alltings grundläggande gemenskap är inte Bergs grej. Mycket möda ägnas i boken åt att slå hål på falska samhörighetskänslor. Hon påminner gärna läsaren om att ingen faktiskt förstår någon annan. Hur ska vi kunna kommunicera med en fladdermus när vi inte ens begriper människan tvärs över frukostbordet. Fladdermusen skiter dessutom i oss, den har siktet inställt på annat.
Berg kan verka tvärsäker på naturens likgiltighet. Men så kommer mottankarna: djuren bryr sig visst ibland. Vår närvaro gör dem flykt- eller attackberedda. Eller så kommer nyfikenheten tumlande över språkklyftan: vi leker. Kan samklang över artgränserna faktiskt finnas? När och hur?
Djur är bra att tänka med, menade antropologen Claude Levi-Strauss 1963. Det är en fras som mött kritik eftersom den påskiner att djuren finns där för att leda människan vidare i hennes navelskådande grubbel. Men att tänka med djur måste inte vara att abstrahera dem.
Bergs text är praktiknära, självironisk och drastisk – påläst men med få teoretiska referenser. Djuren är egensinniga ufon, liksom hon själv.
Bokens titel syftar på den vita vallhunden Spöket, som efter avlivning tassar vidare genom kapitlen. Hennes tandproteser skulle ha kostat 100 000. Ägarens brutalt hjärtskärande makt över husdjuret är ett av bokens många teman. Liksom sorgen och förlusten. Spökets makt är inte heller att förakta.
Boken blir en vintergata av mer och mindre misslyckade försök i den artöverskridande samvarons konst. När Berg försöker bli kentaur tillsammans med sin häst kräver kommunikationen en samsyn kring vad tryck mot olika kroppsdelar betyder. En ”samsyn” som kompliceras av författarens ögon- och balansproblem. Kan hästen bli hennes protes? Den som söker en lyhörd skildring av ridningens sexbenta kroppsspråk finner den här.
Provokatören Berg finns också på plats. Ur djurrättsligt perspektiv (fast utan dess vokabulär) pläderar hon för att det är okej att äta djur om de dödas utan onödigt lidande. Det är den gamla välkända djurvälfärdslinjen. Men hon går snäppet längre och menar att det mest etiska är att äta ”individer”. Donna Haraway har hävdat något liknande med referens till ursprungsbefolkningar som tackar sitt byte för maten.
Berg skriver nu att den ultimata akten av respekt vore att äta hunden Spöket. Det är förstås ett tankeexperiment, men ganska oaptitligt. Vill hon äta sin gamla pappa också?
Donna Haraways credo ”stay with the trouble” påminner om att vi alltid gör intrång på annat liv när vi lever. Renhet och oskuld är en utopi. Det är klokt tänkt, men varken Haraway eller Berg lyckas förklara varför veg(etari)anism ändå inte är ett rakare alternativ än virriga argument för ”etiskt” köttätande. Varför inte skippa dödandet när det är så lätt? Min gissning: för att kött är gott?
Jag tycker mycket om Aase Bergs sprakande tankebok. Detta är väl respekt om något: att Spöket får tassa vidare i texten och hämta pinnen än en gång.
