Halva Sverige är arbetarklass – dags att bli synliga
”Klass i Sverige” visar svart på vitt hur klassamhället styr mer än någonsin
Uppdaterad 2021-02-16 | Publicerad 2021-01-28
Vårt samhälle är fullständigt fixerat vid klass. Det finns ingen plats, inget objekt, inget namn som inte förknippas med klass. Men klass har på något sätt kommit att definieras som vad vi konsumerar, inte vad vi producerar, som om klass vore en självvald livsstil och inte en position i arbetslivet. Och eftersom klassanalysen inte uppdaterats sedan 1980-talet har begrepp som överklass, medelklass och arbetarklass förvärvat närmast symbolisk betydelse, utan att någon vet vad de egentligen betyder eller att de ursprungligen kommer från termerna socialgrupp 1, 2 och 3.
Lägg därtill trenden att döpa om arbetarklassens understa skikt, ofta bestående av invandrare, till marginaliserade, och skylla alla problem som drabbar dem oproportionerligt hårt – som coronasmittan – på utanförskapet och inte på klassamhället. En person som arbetar inom vården eller som taxichaufför kan därmed utdefinieras såsom inte del av samhället, vilket ju är ett effektivt sätt att sopa klassamhällets logik under mattan.
Alla dessa missförstånd borde vara ett minne blott, för här kommer äntligen en rykande färsk klassanalys. Boken Klass i Sverige som Katalys förlag nu ger ut samlar forskning från Sveriges 40 främsta statsvetare, ekonomer och historiker. Här finns svart på vitt om lönerna, livslängden, förmögenheterna och hur klassamhället styr våra liv mer än någonsin.
Göran Ahrne, Niels Stöber och Max Thaning kommer i bokens inledande kapitel med siffror som nog chockerar ganska många. 49,3 procent av Sveriges befolkning tillhör arbetarklassen. 23,2 procent är mellantjänstemän, vars arbete även går ut på att planera och övervaka andras arbete. 17.9 procent är högre tjänstemän och endast 9,6 procent är företagare – en minskning sedan 1980, då jordbrukarna är mycket färre i dag. Arbetarklassen har också genomgått en professionalisering – från barnskötare till förskollärare, vårdbiträden till undersköterskor.
Men trots att alltså hälften av svenskarna är arbetarklass, är bara 5 procent av de som förekommer i SVT:s program det. En symbolisk utplåning, skriver Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt, som kan vara en bidragande orsak till att människor i dag tror att arbetarklassen knappt finns (i enkäter tenderar människor att kalla sig själva ”medelklass” – men får de frågan om de är tjänstemän eller arbetare, svarar de i stället arbetare). Även i tryckt media är arbetarklassens intressen frånvarande – de flesta tidningar ägs av samma kapitalister som, med undantag för en kort tid under coronakrisens början, sällan tar upp villkoren i arbetslivet.
Ett fåtal människor – knappt en procent – är vad man kan kalla kapitalister. Den svenska kapitalismen, skriver Göran Therborn, är i dag uppdelad i två maktsfärer: Wallenberg/Lundberg å ena sidan och Kamprad/Persson å andra. Tre av fyra är dynastier, med en successionsordning som liknar osmanska rikets.
Här finns svart på vitt om lönerna, livslängden, förmögenheterna och hur klassamhället styr våra liv mer än någonsin.
Även kapitalistklassen har genomgått en förändring, menar Therborn, där ingenjörskapitalisterna bytts mot klippkapitalister som handlar med ”OPM” – Other People's Money. 187 miljardärer finns i Sverige, och de blir allt rikare. Förmögenhetsfördelningen i Sverige är i dag lika skev som i Sydafrika. Sverige har också, skriver Sigurd Allern och Ester Pollack, kommit att bli svängdörrarnas förlovade land – den härskande klassen har utan hinder kunnat vandra fram och tillbaka mellan politiken och PR-firmorna. Faktum är att var tredje riksdagspolitiker så småningom blir lobbyist.
Vad som präglar utvecklingen de senaste trettio åren är att kapitalisterna tagit makten över det som förr legat under demokratiskt styre: vård, skola, förskola, el, telefoni, kollektivtrafik, energi... Detta spär på klassamhället och har gjort att vi inte har rättvis tillgång till utbildning och hälsa i Sverige. Även om vi lever längre än förr, har arbetarkvinnors livslängd inte stigit, och en arbetarkvinna lever två år längre i Spanien än i Sverige. Majsa Allelin skriver om en skola som blivit uppstyckad och reformerad flera gånger sedan 90-talet än någon annanstans i världen och där vinstintresset gör att eleverna blir lidande. Lovisa Broström visar hur NPM – New Public Management, har fråntagit många yrkesgrupper som lärare, vårdpersonal och poliser självständigheten i sitt yrkesutövande, samtidigt som lönerna stagnerat. En polis tjänar till exempel 25 000 kronor efter tio års tjänst.
Det finns så mycket ögonöppnande i den här boken att det knappt går att sluta referera och börja recensera – så mycket fakta som skingrar myter, att det knappt kommer gå att föra en politisk diskussion de närmaste åren utan att ha läst den. Efter år av flum, associationer och fördomar i diskussionen om klass, har vi äntligen här en solid utgångspunkt. Av 640 sidor är det knappt någon som inte ger en ny insikt. Det är en otrolig gärning av Katalys att presentera den samlade spetsforskningen på detta lättfattliga sätt, med förslag i slutet för den som vill starta en studiecirkel. Jag skulle inte bli förvånad om vi redan här har årets bok.
Om boken brister i något avseende är det i förklaringsmodellerna, där det geopolitiska perspektivet tyvärr saknas. För när den ökande ojämlikheten ska förklaras, nämns inte ens Sovjets fall. I stället är det den uttjatade berättelsen om hur Svenskt Näringsliv startade Timbro för att ”återta problemformuleringsprivilegiet”. Suck. Ingen jämförelse görs med avregleringarna som genomförts i hela Östeuropa, för att inte tala om världen, under precis samma tidpunkt, inte heller talas om kapitalismens faser, utan allt tycks bero på att den svenska socialdemokratin av någon outgrundlig anledning ”svikit”.
Efter år av flum, associationer och fördomar i diskussionen om klass, har vi äntligen här en solid utgångspunkt.
Bokens redaktörer Daniel Suhonen, Göran Therborn och Jesper Weithz skriver i inledningen att sextiotalets ”stigande förväntningarnas missnöje” har bytts mot ”de sjunkande förväntningarnas missnöje”. Jag skulle snarare vilja tala om de sjunkande förväntningarnas vanmakt. Det är ju inget organiserat missnöje vi ser i Sverige, till skillnad från i Frankrike, USA, Chile och så många andra delar av världen, där ökade levnadskostnader leder till massuppror. Snarare har vår befolkning lärt sig att acceptera att det blir sämre – kanske för att det saknas en politisk kraft som samlar löntagarna just i egenskap av löntagare.
Är det något jag hoppas av Klass i Sverige, är det att fler kommer att inse att de är arbetare, och att det är något att vara stolt över. Förhoppningsvis kommer den att leda till att ord som utanförskap, marginaliserade och den diffusa termen medelklass avskaffas. Vad som finns är ett klassamhälle, som vi alla är en del i. Vi kan trösta barn eller förpacka fisk, sälja kontrakt eller skriva reklamtexter. Vi är alla en del av den kedja som gör att samhället hålls levande, men vi gör också någon annan rik genom vårt arbete. Även de arbetslösa bidrar till att göra de rika rikare, då arbetslöshet håller lönerna nere. Inget arbete kan existera på egen hand. Mäklarfirmans profit är beroende av förskollärarens slit. Alla behövs – det har vi gemensamt.
