Sådan är kapitalismens smutsiga baksida

Mikael Nybergs ”Kapitalets automatik” är en så gott som fulländad skildring

Av: Rebecka Kärde

Publicerad:
Mikael Nyberg gör ett imponerande grävjobb, skriver Rebecka Kärde. Till höger: På Amazons jättelager larmas chefen om de anställda stannar till (foto AP).
Foto: Tora Nyberg
Mikael Nyberg gör ett imponerande grävjobb, skriver Rebecka Kärde. Till höger: På Amazons jättelager larmas chefen om de anställda stannar till (foto AP).

Mikael Nybergs nya reportagebok börjar och slutar med två människor. Den första är Antonia Ax:son Johnson, Sveriges rikaste kvinna. I en föreläsning talar hon om sin egentliga drivkraft: företagsamhetens ansvar att ”göra gott” och skapa något bortom det ekonomiska värdet.

Kanske skulle Ax:son Johnson framhålla den anonyma mannen i bokens slutkapitel som ett dygdeexempel. Han har arbetat på Icas lager i Helsingborg i 26 år. För att förenkla jobbet, som gett honom permanenta knä- och axelskador, har han på fritiden byggt och konstruerat åtta olika maskiner som används på Icas lager runt om i landet. De sparar miljoner åt företaget. Själv har han inte tjänat ett öre: ”Jag var inte ute efter pengar.”

Mellan dessa båda människor går en social och ekonomisk avgrund. Om den avgrunden handlar bokens övriga drygt 400 sidor. Nybergs tes är att den moderna teknikens löfte om ett roligare, mänskligare och mer effektivt arbetsliv – den berömda ”kunskapsekonomin” – inte har infriats. Tiden som automatiseringen frigör växlas sällan in till fritid för arbetarna. På grund av kapitalismens inneboende ackumulationskrav ökar i stället produktionen, samtidigt som arbetsuppgifterna blir allt mer enahanda.

Nyberg är själv gammal lagerexpeditör. Han jobbade på ackord, vilket åtminstone hade fördelen att han fick arbeta i sin egen takt: ”Om du tyckte att tio ton kunde räcka för i dag var det bara att ta det lugnt innan det var dags att byta om och stämpla ut.”


Så fungerar det knappast på Amazons moderna jättelager, som det i Leipzig i Tyskland. Där bär orderplockarna runt på en scanner som berättar vart de ska gå och hur lång tid de har på sig till nästa uppgift, och som larmar chefen ifall de stannar till och pratar med en kollega.

Kreativa arbetsuppgifter har alltså blivit ett privilegium för några få. Ofta är det de som talar sig varma för privatiseringar, avregleringar och uppluckrad arbetsrätt. Den komplexa infrastrukturen, där olika moment sköts av olika bolag, kräver mängder av byråkrati. Inom den offentliga sektorn fördubblades antalet administratörer, chefer och personaltjänstemän mellan 2001 och 2013, medan antalet lärare och vårdanställda minskade med 17 respektive 6 procent.

Ja, Kapitalets automatik är rik på den sortens fasaväckande siffror. Liksom Nybergs tidigare böcker, Kapitalet.se och Det stora tågrånet (om avregleringen av järnvägen), bygger den på imponerande research strukturerad av en marxistisk historiesyn.


Bäst är ändå reportagen från det faktiska eller metaforiska golvet, som lika gärna kan vara en Uber-taxi, bekostad av åkaren själv. Sent glömmer man vittnesmålen från de senare – som Hadir, som jobbar tolvtimmarspass sex dagar i veckan för en lön som knappt räcker till andrahandslägenheten.

Fram tonar bilden av ett byråkratsamhälle där en rasifierad underklass sköter de sysslor som inte redan outsourcats till fattigare länder. Nyberg lyfter fram hur skapandet av ett närmast rättslöst prekariat hänger ihop med rasismen, föreställningen om dessa människors lägre värde. Migranter behövs som rörlig, billig och flexibel arbetskraft; medborgare får de absolut inte bli!


Som skildring av den samtida kapitalismen är Kapitalets automatik nästan fulländad. Som text har den vissa brister. En hel del hade kunnat redigeras bort, inte för att det är irrelevant, utan för att staplandet av missförhållanden stundtals blir för stabbigt. Allt dåligt ska med, inga övergrepp flyga under radarn, och visst – men det finns lite för många.

Å andra sidan behövs kanske informationstyngden. För att hamra in poängen, och för slutintrycket: ett system så ruttet att det minsta man kan önska är att Nyberg fortsätter dokumentera det.


Mikael Nyberg medarbetar i Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken av Rebecka Kärde, litteraturkritiker i Dagens Nyheter

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.