Olidligt och hoppfullt om pånyttfött Boliden
Fastighetsdrottningen från Turkmenistan är elefanten i rummet
Publicerad 2021-07-29
Många svenska städer har vuxit fram för att de helt enkelt ligger där människor velat bo. Ett vattendrag, bördig jord, skyddat läge. Men det finns också städer som anlagts för att utgöra en funktion. Bruksorterna, förstås. Min barndomsstad Boden, där staten ville ha ett nav för försvaret och järnvägen. Självklart Kiruna, där man flyttar staden när malmådern så kräver.
Även på dessa platser, dit människor först flyttade för att där fanns en försörjning, har många förstås fått rötter, trivs och vill bo kvar. Men städerna är som framhuggna ur skogen och det finns liksom alltid en inbyggd kamp för att hålla gläntan öppen. Yxan heter arbetstillfällen. Försvinner jobben så krymper städerna – på sikt dör de.
Boliden är en sådan ort, med en speciell historia men med en mer typisk nutid. 1924 hittade man guld i norra Västerbotten, i Fågelmyran som bestod av tre hushåll. En gruva öppnades och för att få dit arbetskraft anlade man ett samhälle – allting byggt, ägt och skött av Boliden AB.
Företagets ambition var ett mönstersamhälle, en nordlig trädgårdsstad. De byggde för arbetare på ena sidan vägen, för tjänstemän på den andra och för direktören på kullen, men alla skulle få bostäder med rymd och ljus. Mitt i byn byggdes inte en kyrka utan en vacker skola – hit ville man locka dugligt folk.
Vad är det som pågår? Penningtvätt? Finns det något större – ryskt? – bakom etableringen på orten?
Journalisten Anneli Rogeman (f. 1957) växte upp i Boliden. I Mönstersamhället har hon åkt tillbaka, dels för att besöka platsen och människorna som formade henne, dels för att se vad det blivit av hennes gamla hemstad i dag.
Som hon själv påpekar är Bolidens historia redan väldokumenterad, det hon vill göra är att undersöka hur hon och hennes generationskamrater påverkades av den särskilda bruksmiljön som rådde där. Det är sympatiskt, men boken står och stampar lite när hon resonerar runt sin egen blindhet för klasskillnader – hennes pappa tillhörde bolagets direktion – medan vännerna med arbetarföräldrar tydligt minns att det fanns gränser och var de gick.
Paradoxalt nog blir det mer intressant när Bolidens unika historia lämnas och stan blir mer lik andra småstäder. Det blir något av en blues över ett småstads-sverige post-folkhem.
Bolidens guldår tog bokstavligt talat slut 1967 då man stängde gruvan, men med många andra fyndigheter runt om i Västerbotten blev företaget ändå kvar på orten. Däremot hade bolaget givit upp driften av stan, som i stället hade blivit en del av Skellefteå kommun. Trots att det gått över 50 år sen dess tycks det fortfarande gnissla mellan centrum och periferi. Rogemans skildring av ett möte där en tjänsteman ska förklara för arga bolidenbor varför en lekplats tagits bort är en tragikomisk uppvisning i bristande kommunal fingertoppskänsla.
Efter guldåren gick det sakta utför, för att rasa totalt i samband med 90-talskrisen. Det var en ”jämnjävlig tid”, som någon säger. Människor flyttade bort och lägenheter stod tomma. Räddningen kom 2002: Migrationsverket behövde lägenheter för asylsökande.
Boliden har sedan dess tagit emot väldigt många flyktingar. Ofta passerar de bara men några blir kvar, blir en del av det starka civilsamhället. Men nu råder i stället brist på bostäder och det spelar ingen roll att kommunen säger att det är rimliga kötider, det irriterar ändå och som sagt, det finns en misstro mot kommunens välvilja. Många säger sig vara i grunden positiva till att ta emot flyktingar men ”det kommer för många” är en återkommande replik.
SD blir större, sossarna mindre. Skolor och förskolor tvingas hantera klasser som under ett läsår växer och krymper som ett dragspel. Har vi förstått hur mycket Sveriges pedagoger har betytt för flyktingmottagandet i det här landet? Jag tror inte det.
Men när insändare i tidningen skriver om ”elefanten i rummet” är det inte invandrare man syftar på utan den mystiska fastighetsdrottningen. Hon kommer ursprungligen från Turkmenistan och har på några år köpt ett hundratal hus i lilla Boliden, som förfaller och där missbrukare får bo, samtidigt som hon låtit omvandla ett gammalt kapell till en påkostad rysk-ortodox kyrka.
Vad är det som pågår? Penningtvätt? Finns det något större – ryskt? – bakom etableringen på orten? Boliden är väl inte svensk industris hjärta men kanske dess ena njure, ingen dålig plats för utländska intressen att köpa upp. Rogeman rotar men får inga svar.
Till slut försvinner den lokala fastighetsmogulen i ett moln av skatteskulder, betalningsanmärkningar och oklara affärer. Kvar står stan med fallfärdiga kåkar.
Men nu står Boliden inför något nytt, kanske väntar en ny glansperiod. På grund av stadens unika historia är den aktuell som ett så kallat riksintresse. Då blir kommunen enligt lag skyldig att rusta upp och vårda de unika kulturminnesmiljöerna.
Samtidigt sker något annat, potentiellt större i hela norra Norrland: det en del kallar återindustrialiseringen. Det planeras för gröna stålverk och Northvolts batterifabrik ligger fyra mil från Boliden, det är ingenting i Västerbotten.
Alla med småstadsrötter känner mullret: arbetstillfällen! Tillväxt! Återigen kan en våg komma och lyfta orter som länge kämpat för att hålla den där gläntan öppen. Hur långt kommer den att bära den här gången?
