Lika banalt som storslaget
Publicerad 2016-03-23
Viktoria Jäderling flyttar in i Helle Helles prosa
Den danska prosaisten Helle Helle är nog den enda författare vars böcker i svensk översättning jag läst minst två gånger. Det vill säga alla utom romanen Hus och hem som kom på svenska 2008, även den i Ninni Holmqvists översättning (finns det någon översättare som skulle fånga Helle Helles quirky detaljer lika bra som Holmqvist?).
Men nu tänker jag att jag borde läsa om också Hus och hem, fråga mig själv varför jag var så missnöjd med den, liksom besviken. Jag inser att jag har en relation med Helle Helles författarskap. Vid varje bok flyttar jag in i hennes prosa, samtidigt flyttar den in i mig, jag tittar på dess alldagliga beståndsdelar och de tittar tillbaka på mig. Veckans anteckningar säger något om dem:
”måla körsbärsfaner
Någon viftar med en hårborste s82
Svenstrup!! s78 Öppen tå
En nyköpt blå väska färgar av sig.
Hamburg s85”
Kanske är det för att hennes berättelser bjuder in på ett sätt som känns anspråkslöst, men egentligen är djupt förföriskt i sitt sätt att fläta samman tillfälligheter. Om du vill heter den nya romanen, som var nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2015.
Här möts en man och en kvinna i skogen av en slump. Han har tagit en paus från en konferens i en närliggande stugby men varför hon är vilse i skogen är mer oklart: ”Hon kommer från Aars, hon jobbar i en klädbutik, det är bara tillfälligt.”
De hamnar i ett vindskydd i skogen, trötta, uttorkade, han med blåsa på foten, hon senare vattenförgiftad. De speglar varandra, dessa två, liksom tidigare böckers skuggsystrar, följaktligen föreställer jag mig länge berättaren Roar som kvinna. Han är jaget som återberättar kvinnans historia – som hon givetvis berättat för honom under deras två dygns irrfärd i skogen – men vem som egentligen berättar känns samtidigt osäkert, ett mystiskt eller möjligen metalitterärt smulspår i skogen som leder till en annan stuga.
Ett trivialt levnadsöde rullas fram, med postgymnasialt kollektivboende, ensamhet och en rad tillfälliga anställningar. Många har tillfälliga anställningar i Helles romanvärld, på väg någonstans, medan åren går.
Det tillfälliga kan vara futtiga små misslyckanden som kan skära i en hela livet, (en blick i ett bussfönster, Om du vill), men också enstaka lyckträffar (vilsen bjuds in att sova på en soffa, Ner till hundarna). Jag kan inte tänka mig ett mer rafflande drama. Och kan man tänka sig en större tragik? Det här fadda och platta i tillvaron, som följer en genom åren. Ofta liknar det förstås komik.
Den plötsliga besattheten vid quiltade täcken, suckulenter. Att bo ensam i ett hus där övriga lägenheter bebos av företag och tystnaden varje kväll efter klockan fem. Det klassbetingade blottläggandet i att ha köpt margarin i stället för smör. Att man misslyckas med att hålla sig på gott humör. Det går bara inte. Och man vet inte varför. När kvinnan skrattar högt, vilket hon ofta gör, så kommer det ofta också lite tårar. Det är lika banalt som storslaget; alldagligheten skimrar tidlöst när den får formen av ett levnadsöde, en roman.
Berättaren själv är för övrigt en mycket privat man, ett par gånger är han på väg att säga något, men det blir inte av. Han lyssnar i stället. Det händer att han korrigerar sitt sätt att berätta. På de allra sista sidorna står hans egen stumhet och isolering fram i nimbusen av kvinnans ändå halvmuntra livsberättelse.
Hon har i alla fall blivit en roman. Men vad är han? ”Tiden har bara gått, säger jag.” När han plötsligt får syn på en bit bar hud på sitt ben är det hjärtskärande så att jag dör lite.
