Spelet som kraschar banker och tulpaner
Carsten Palmær om spekulationsbubblornas historia och luften i ekonomin
Publicerad 2018-04-21
Ingen kommer att kunna säga att vi inte blivit varnade.
Även rabiata nyliberaler förefaller vara klara över att spekulationsekonomin befinner sig i permanent kris, även om de helst skyller eländet på staten.
Och visst – staten och kapitalet har kilat stadigt i många år. Men när Francesco Castello i Barcelona år 1360 inte kunde betala sina fordringsägare blev han halshuggen utanför sin bank. I vår tid ser statliga ingripanden annorlunda ut – som när George W Bush utan att blinka la upp 85 miljarder dollar för att rädda försäkringsbolaget AIG år 2008.
AIG var ett av många företag som bedömts som ”Too big to fail”. De är så mäktiga att om de tillåts gå i konkurs så kommer de att dra med sig hela det kapitalistiska korthuset i fallet. Stackars Francesco Castellos misstag var alltså att han svindlade för få människor på alldeles för lite pengar.
Om detta kan man läsa i professor Lars Magnussons Finanskrascher. Det är en livligt berättad bok om klassiska krascher som tulpanmanin i Holland på 1630-talet, det franska Mississippibolaget från 1720 och Söderhavsbubblan i England från samma decennium.
Det handlar inte bara om själva katastroferna – med överseendet hos den som sitter med facit i hand smular Magnusson sönder argumenten hos de ekonomiska teoretiker som sökt förklara och förhindra sammanbrotten. Det gör att hans välskrivna bok inte är helt lätt att följa för den som inte sysslar med den ekonomiska teorins begrepp till vardags.
Bubblorna (begreppet myntades i England 1720) är sig märkvärdigt lika genom århundradena. Det förefaller möjligt att tjäna snabba pengar på en ny produkt. Spekulanter tecknar sig för aktier med lånade pengar, lånar mera pengar i banken mot säkerhet i dessa aktier och köper ännu flera aktier. När det börjar gå rykten om att nyheten inte håller vad den lovar utbryter panik, aktierna blir värdelösa, bankerna slår igen och de sparare som aldrig lät sig dras med i spekulationen blir av med sina pengar.
Förr i världen såg den ekonomiska sakkunskapen på de återkommande krascherna med samma uppriktiga förvåning som Statens Järnvägar brukar ge uttryck för när det faller snö i Sverige om vintern. Men efter realsocialismens sammanbrott får realkapitalismen sköta spelet ostört, med benägen hjälp från centralbankerna.
Allmogens pensionspengar är investerade på börsen. Minusräntan bestraffar sparande och uppmuntrar lånande. Bankernas tillgångar är mest luft. Ekonomerna böjer sina huvuden i resignation och ber en stilla bön om att nästa krasch ska inträffa någon annanstans. För – som Margaret Thatcher stolt proklamerade – Det Finns Inget Alternativ.
Eller kan det göra det?
