För den osårbara står ingenting på spel
Uppdaterad 2015-08-31 | Publicerad 2015-08-29
Carsten Palmær läser David Lagercrantz Milleniumfortsättning
Få är de journalister som inte någon gång funderat på att skriva en deckare.
Att i fiktiv form få klämma åt de makthavare man aldrig lyckats avslöja i tidningen. Att skriva en bok som värvar nya läsare åt litteraturen och skänker författaren ära, pengar och vackra sängkamrater - eller hur det nu var Freud beskrev motiven för konstnärligt skapande.
Den vänsterradikale journalisten Stieg Larssons millennietrilogi är en svåröverträffad framgångssaga, ett svenskt bokprojekt som spelar i samma division som ”Harry Potter” och ”50 nyanser av honom”. Nu har projektet genererat så mycket pengar att det växt förbi sin skapare. En detalj som författarens död kan inte tillåtas lägga hinder i vägen. Därför har Norstedts förlag och familjen Larsson städslat David Lagercrantz att skriva del 4. Stieg Larssons röda ungdomsvänner är förbannade och talar om gravplundring.
Jag kan för min del inte se att Lagercrantz brister i respekt mot sin döde kollega. Han lyckas exakt återge Stieg Larssons språk: konstlöst, tydligt och omständligt. Här finns små doser populärvetenskap som får läsaren att känna sig hjälpligt intelligent, stockholmsk lokalfärg, lite sexuell frigjordhet och oskicket att på de sista trettio sidorna se till att varenda liten delkonflikt i boken får ett lyckligt slut.
Återigen går Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist på jakt efter den ryska maffian, den här gången med hjälp av en genial vetenskapsman och en autistisk pojke. Den något dysfunktionella familjen Zalachenko-Salander har fått tillökning; en tvillingsyster som skymtat i tidigare volymer dyker upp som Lisbeths absoluta motsats. I periferin kan man ana ett antal halvbröder som läsarna rimligen får stifta bekantskap med i framtiden.
Men millenniumserien har problem, problem som har funnits långt innan Lagercrantz kom in i bilden. OK – 80 miljoner sålda exemplar säger att jag pratar i nattmössan. Det kan inte hjälpas.
Ta huvudpersonerna: Hur än de båda författarna går lös på Lisbeth Salander och låter henne bli bunden, våldtagen, torterad, skjuten, mordanklagad, levande begravd och dömd till sluten psykvård så vet vi att hon alltid klarar sig. Att hon skulle misslyckas med att forcera den amerikanska underrättelsetjänstens datorer är lika otänkbart som att ett avslöjande av Mikael Blomkvist inte toppar löpsedlarna. Övriga problem löses i slutet av boken med att Lisbeth går in med ett bidrag från sin miljardförmögenhet.
Akilles har sin häl, Stålmannen kan man komma åt med kryptonit men på Lisbeth Salander biter ingenting. Det går ut över dramatiken. För den osårbara står ingenting på spel.
Vad är det vi läsare söker i en deckare? Spänning eller trygghet?
För många år sedan satt jag på numera nedlagda Röda Kvarn i Stockholm och såg Bo Widerbergs lysande film”Mannen från Mallorca” som bygger på Leif G W Perssons ”Grisfesten”. Det handlar om två poliser som spårar ett brott till samhällets högsta toppar. I filmen går det som det brukar gå i verkligheten: locket läggs på, de skyldiga går fria och hjältarna degraderas. Publiken på Röda Kvarn blev mycket riktigt rasande – på filmen. En man reste sig på fjärde bänk och röt:
– Vad är det för ett jävla slut på en film?
Den framgångsrika kriminalromanen följer, i likhet med filmen, vissa regler som man inte bryter ostraffat. Stieg Larsson må ha varit hur revolutionär som helst men han såg till att inte utmana den breda publikens värderingar. Visst finns det samhällskritik i böckerna men den handlar i första hand om kritik mot de delar av samhället som består av pedofiler, sadister, MC-gäng och ryska torpeder.
Enligt rättighetsinnehavarna är det inte girighet som ligger bakom den fortsatta publiceringen:”Vi känner att de här karaktärerna förtjänar att leva” säger Norstedts förlagschef. Och familjen försäkrar att ”överskottet på vinsten” ska gå till stiftelsen Expo.
Vad som menas med överskottet på vinsten återstår att se.
