Nazismen görs till puttrig underhållning

”Nazisternas fruar” är ännu en bok som reducerar brott mot mänskligheten till förströelse

Publicerad:
Uppdaterad:
Führerparet Hitler och Braun vid frukostbordet.
Foto: ap
Führerparet Hitler och Braun vid frukostbordet.

BOKRECENSIONER

Behöver vi ännu en populärhistorisk bok om nazister? Det tycker uppenbarligen Lind & Co. Därför faller det nu på mig att anmäla Nazisternas fruar – tredje rikets mäktigaste kvinnor av James Wyllie, en brittisk herre som verkar ha satt i system att skriva populärhistoriska böcker ingen riktigt bett om.

Väldigt ofta borgar de mer udda ämnesvalen för riktigt intressant läsning. Men det här är en trött smygfis till bok, som, om det fanns någon rättvisa i världen, inte borde publicerats på engelska – och än mindre på så sanslöst stolpigt översatt svenska att den bitvis är svår att ta sig igenom.

Boken kommer att sälja bra ändå, eftersom det finns ett segment män som i princip uteslutande läser om nazisterna och det världskrig de ställde till med. Jag begriper inte helt vad det är som lockar. Jag är ändå ingen duvunge i sammanhanget: jag har läst de utmärkta standardverken av Hugh Trevor Roper, Joachim Fest, Alan Bullock och makarna Tusa. Jag har tragglat Ian Kershaw och sträckläst Anthony Beevor, allt för att kompensera att inte ett ord gick in under historielektionerna.


Men somliga får helt enkelt aldrig nog. Dessa andra världskriget-fetischister matas med en strid ström av mer eller mindre osannolika titlar. Jag fulgooglade för att se om boken ”Hitlers hundar” möjligtvis fanns, men det tycks vara ett oexploaterat fält. Än så länge.

Det här är en nästan lika usel bokidé. Nazistfruarna i Wyllies tappning är fruktansvärt trista. Och det var liksom inbyggt i hela ideologin: kvinnorna skulle vara hemma och föda barn medan deras makar skötte Tredje riket.

Wyllie gör heller inga verkliga ansatser att komma kvinnorna inpå livet. I stället får vi veta att Emmy Göring gillade fester och att Lina Heydrich blev glad när hon och maken fick bättre platser vid de tyska Olympiska spelen än makarna Himmler – allt upprapat hjälpligt kronologiskt, men ofta helt utan ett vidare sammanhang.

Författaren förväxlar berättande med ett närmast oändligt rabblande av maträtter, möblemang, kläder och olika tillställningar. Det får delar av boken att likna ett andäktigt hemma-hos-reportage medan andra delar minner märkligt mycket om skvallerspalter.


Gerda Bormann är en idealfru trots att hennes make förnedrar henne. Rudolf Hess fru Ilse är trofast när han snor ett flygplan, åker till England, och blir, eller låtsas bli, galen. Eva Braun bär blå sidenbrokad på Hitlers sista födelsedag. Margarete Himmler saknar sin man som alltid är iväg för att fixa den slutgiltiga lösningen. Saknar sin notoriskt otrogne make gör även Magda Goebbels, fast att hon egentligen är kär i Hitler, och så är hon sjuk jämt. De kvinnor som inte tar giftampuller när Röda armén rullar in i landet ångrar inte ett dugg, och så var det med det.


Det här är ungefär allt man får veta, eftersom källmaterialet är högst begränsat. När kriget led mot sitt slut hade nazistfruarna sinnesnärvaro nog att bränna brev, dagböcker och annan dokumentation. Det hindrar inte Wyllie från att ånga på med fumliga spekulationer.

Slutligen reduceras nazismen till spekulativ underhållning, snarare än en påminnelse om vad för grymheter som ryms i botten av människans själ

Det är plågsamt uppenbart att hustruvinkeln mest varit ett sätt att kränga ännu en bok, men sidorna ska ju fyllas med något. För det mesta krävs bara en halv mening för att Wyllie ska glömma bort kvinnorna och glatt bege sig in i tre sidor långa anekdoter om nazistfruarnas mer kända makar.

I inledningen skriver Wyllie med något slags feministisk glöd att alltför få böcker har skrivits om dessa fruar. Hans tes om vad det beror på är att vi då tvingas acceptera att nazisterna var vanliga människor som blev förälskade, åkte på semester och ”hyste vanliga, mänskliga känslor”, och att detta skulle ge upphov till en obehaglig kognitiv dissonans.


Jag kanske är krass, men jag är ändå rätt övertygad om att de flesta förstår att Göring gick på toaletten, och att Eva Braun hade ett inre liv. Kanske ska man hellre dra fram Ockhams gamla rakkniv. Det skrivs få böcker om nazistfruarna helt enkelt för att det inte leder till en ökad förståelse för någonting överhuvudtaget. 

Ju längre vi kommer från nazismen i tid, desto sämre lämpade tycks vi vara att förstå den. Ju mindre vi faktiskt minns av fasorna, desto mer kulissartade blir skildringarna. Slutligen reduceras nazismen till spekulativ underhållning, snarare än en påminnelse om vad för grymheter som ryms i botten av människans själ. 

Den här eländigt dåliga boken är en del av samma tidsanda som gett oss porriga selfies från Auschwitz, romanceböcker med förintelsetema och en skrämmande, kollektiv oförmåga att ta högerextremismen på allvar, ens när den stormar Kapitolium.

Ska vi ha en chans att stå emot de allt starkare fascistoida strömningarna världen över bör vi nog försöka ta historien på allvar, snarare än att lystet gegga runt i den i jakt på förströelse.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.