Poesi

Med svalor får hon trandansen att lyfta

Åsa Maria Kraft visar ojämn form i ”Grus”

Av: 

Amelie Björck

BOKRECENSIONER

Åsa Maria Krafts nya diktsamling Grus kommer ut lägligt. Grus är nämligen inte bara småsten, utan även en folkkär träskfågels latinska namn. Under min läsning rapporteras om den första tranans ankomst till Hornborgarsjön. I ett rörande radioreportage står reportern och en tillkallad tranexpert och blickar ut över våtmarkerna. Inte ens den ensamma tranan syns till, men intervjuns entusiasm förbyter västgötaklimax till succé: platsen fylls av imaginära trumpetljud och drömmar om kommande dans och fjädrar.

Tranorna har en rik kulturhistoria pepprad med mänskliga projektioner och växande etologisk kunskap. Tranan som vårtecken. Tranan som uppfinnare av bokstaven V när alfabetsmakaren Palamedes såg fåglarnas formation på himlen. Tranan som sändebud från ”världens ände” och därför lots till och från dödsriket i urgamla målningar och labyrintdanser. Den europeiska tranan som vanedjur, programmerat för färden mot Västergötland efter årets vinterviste i spanska Extremadura.

Traneriets mångformighet ger dimensioner åt Åsa Maria Krafts prosadikter, som på hennes eget säregna vis låter bilder, arkeologiska tidslager, fakta och tankar falla genom varandra. Samlingens undertitel är Resor och residens 2017-2018 och mycket riktigt ligger det en konkret resedagbok i botten, oftast i tranors spår (Hylte, Köge, Rügen). Det är forskande men också mycket fragmentarisk dikt, där kontrapunkten till vakenhetens här-och-nu är nattens mardrömmar om de mänskliga brotten mot djuren: en tranas avslitna vingar över poetens kropp. Här anas ett djurrättsligt patos.

I långa stycken tänker jag att denna text hade fungerat bättre som essä – att det poetiska gör ett chiffer av något som inte förlorat på att sägas rakt ut. I stället för att vara i dikten får jag lust att googla fram vilka torrlagda sjöar som omtalas och vem Olena Beata egentligen var som på 1800-talet stängdes in i en halländsk jordkällare.

Men så händer det något. I ett parti (grus virgo) som egentligen handlar mycket lite om tranor lyfter dikten på egen termik. Det är i Assisi inför Cimabues fresker i djurens beskyddares, Franciscus, kapell. Poeten tycks i denna stund befriad från tranprojektets pliktskyldighet och hennes dikt mjuknar och liksom flyger med svalorna i ”zenit-sol”; sover med dem i ett träds krona ”målat som en egen sfär med 1270-talspenseldrag”. Utanför badrumsfönstret på hotellet hör hon en duva verkligen tala.

Hon frågar: ”Vad i mig är inte främmande för en fågels ljud eller sång, eller medeltida predikan” – och bestämt är det något som inte alls är främmande. Stundens enhet över artgränserna låter guldluft strömma genom hennes strupe och ”plötsliga småfågelskropp”. Det är ett livsjublets djupt mer-än-mänskliga mirakel – på en gång fransiscanskt och posthumanistiskt. Efter detta kan dikten gärna få fortsätta lite mer profant och möta en flicka med plastkamera på ett torg.

Som helhet har Kraft i den här boken släppt lite på sin vana att ta ett konceptuellt helhetsgrepp per diktsamling. Formen är ojämn men epifanin i mitten, när svalorna lämnar tranorna i träsket för att pröva himlen, tar mig till längtans hjärta.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i vår – Prova BookBeat gratis i 2 veckor!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Till tappert försvar för den fria litteraturen

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Poesi

Diktsamling