Fräsande brandfackla i ett populistiskt mörker
”Folk i rörelse” visar att svensk demokrati byggdes underifrån
Publicerad 2021-07-07
När beredskapschefen Dan Eliasson trots reseavrådan firade julen i Las Palmas, sa politikernas tystnad mer än tusen paparazzi-bilder. Visst kritiserade moderaten Cecilie Tenfjord-Toftby statsministerns harmlösa galleriabesök, men då var hon själv i Spanien. Man föreställer sig den svenska politikereliten svettas runt samma hotellbassäng, fnissande åt de klantarslen som avslöjas. De flyger nära solen nu, så vad gör denna hybris möjlig?
Svaret är att politikerna, genom folkrörelsernas minskade betydelse, allt mer sällan behöver möta medborgarnas besvikna blickar. Det är i varje fall budskapet i historikern Kjell Östbergs nya bok Folk i rörelse, där han visar hur den svenska demokratin byggdes underifrån.
Den kämpades fram av kvinnoförbund som ville låta fruar styra över sin lön, av frikyrkliga som ville läsa Bibeln utan prästerlig övervakning, av nykterhetsrörelsens flitiga möteskultur. Samt förstås av en urstark arbetarrörelse som mest konsekvent slogs för allmän och lika rösträtt, och som därefter byggde historiens kanske mest välfungerande samhälle.
Äntligen finns här alltså en lättfattlig introduktion till demokratin som inte framställer den som ett abstrakt ideal som filosoferna värkt fram, utan som en pokal som folket vrickat ur händerna på de mäktiga. Kjell Östberg uppehåller sig därför inte så länge vid stora namn, utan visar i stället att utan press från folket så händer ingenting. Att folkrörelser och partier nu tappar medlemmar borde därför skrämma skiten ur oss.
Titta bara på vilka politiker som stänger förorternas träffpunkter där dagens utsatta kan hitta en röst, eller vilka som vill frånta folket makten över skolan. Så vet du varifrån hotet kommer.
Till höger griper man efter alla möjliga halmstrån för att fuska bort historien. Som det återkommande påståendet av Sverige hade en särskilt egalitär bondekultur, trots att ojämlikheten vid 1800-talets slut var bland Europas högsta, eller att högern rentav bidrog till att genomföra rösträtten.
Men Kjell Östberg polemiserar knappt, utan visar lågmält hur folket ständigt driver på för rösträtten med livet som insats. Samt hur högern ställer sig i vägen: kastar agitatorer i fängelse för ”smädelse mot riksdagen”, sätter munkorg på pressen och försöker krossa fackföreningarna. Liberalerna ingår allians med arbetarrörelsen, om än med ständiga undantag för fattiga, unga eller kvinnor. Även de är i grunden rädda för folket.
Lyckligtvis får det tala för sig självt, och Kjell Östberg lyfter särskilt fram kvinnornas nyckelinsatser. Hur de startar egna fackföreningar för att slippa hån och diskriminering, eller slåss för centrala frågor som hamnat i skuggan av männens uppmärksammade strejker, som när arga arbetarkvinnor på Möllevångstorget i Malmö tände gnistan till 1917 års potatisrevolution. De var inte bara mest militanta utan också fyndiga, som när ett skämtsamt flygblad mot manlig rösträtt inleds: ”Därför att mannens plats är i armén.”
Boken säger inget nytt utan sammanfattar lättfattligt vad Kjell Östberg och andra arbetarhistoriker redan har grävt fram. Den saknar en siffra här och där som kan stärka huvudtesen – som hur fackanslutning hänger samman med tillit eller jämlikhet – och när ämnet är så brett finns förstås glipor.
Kjell Östberg intresserar sig mer för rörelsers framväxt än för deras mognad, och verkar se all institutionalisering som ett släckande av gräsrotsenergin. Denna vänsterkritik mot byråkratisering gäller definitivt inom politiken, men måste alla rörelseinstitutioner – folkbildningen, kulturskolan, idrottsrörelsen – vara på ständig flykt? Jag hade gärna läst mer om vilken demokratisk buffert folkrörelserna utgör i vila, mellan revolutionerna, och i synnerhet de som nu attackeras.
För hundra år senare är motståndet sig likt. Titta bara på vilka politiker som stänger förorternas träffpunkter där dagens utsatta kan hitta en röst, eller vilka som vill frånta folket makten över skolan. Så vet du varifrån hotet kommer.
”Globalt har demokratin haft ett mycket dåligt år”, skrev The Economist nyligen (2/2 −21), medan tankesmedjan Freedom House talar om en ”antidemokratisk vändning” (28/4 −21). Kjell Östbergs demokratibok är en fräsande brandfackla i detta högerpopulistiska mörker, och den bästa populära boken i ämnet på många år.
Om han har rätt i att demokrati byggs underifrån, så hjälper varken teknokratiskt mittenmys eller skrämsel om fascism. Då finns det bara en motkraft: folket i rörelse.
Eftersom Kjell Östberg medverkar hos Aftonbladet kultur recenseras hans bok av Leonidas Aretakis Terne, kritiker i DN
