Kråkan som såg en polisbil och blev skata
”Alternativa fakta om fåglar” visar en rent stilistisk övergreppsglädje
Publicerad 2022-01-02
Vad hade väl dagens medelålders författargeneration varit utan Mad? Den parodierande skämttidningen som föregrep punken och fick postmodernismen att framstå som en duktigt insparkad dörr.
”Schlabamp Crugazunch!”, som Don Martin skulle ha uttryckt det.
John Ajvide Lindqvist är ett bra exempel på Mad:s oöverblickbara inflytande. I den lilla skriften Alternativa fakta om fåglar odlar han en stilistisk övergreppsglädje som snällt låter sig ledas tillbaka till publikationens glansdagar på sjuttiotalet.
Hustrun Mia Ajvide, som illustrerat, är kanske ingen Don Martin eller Al Jaffee, utan mer av en flyhänt och akvarellmålande Sergio Aragonés. Vid sidan av tecknandet har hon för övrigt gett ut ett par romaner och en fin diktsamling.
Framställningen är på det hela taget saklig, intim och lite rart omständlig, som i någon av fågelkännaren Erik Rosenbergs fälthandböcker från 1900-talets första hälft.
Innehållet, däremot, är rena pippin:
”Vi känner alla talesätten ’Södergök är dödergök, östergök är tröstegök’ osv. Den riktning varifrån göken hörs ropa kan enligt folktron förutsäga en människas framtid. Detta är ett av de unika områden där folktron är i överensstämmelse med vetenskapen. Göken är verkligen ett orakel.”
Problemet för göken, får vi lära oss, är emellertid att det är ett satans skitjobb att hitta ett punkt där ”fyra människoöden av mycket olika karaktär strålar samman”, liksom att därtill pejla in väderstrecken ”så att varje människa får ett korrekt varsel”.
Inte konstigt att fågeln nödgas leja ut barnomsorgen till andra.
Lika omstörtande är uppgiften att arten skata blev till först 1958, när ”en mindre kråka spontanmuterade vid åsynen av en polisbil”.
Och vem kände väl till att den vanliga gräsanden begåvats med en inofficiell och limpliknande underart? Denna, brödanden kallad, sägs sakna fritidsintressen. Mestadels observeras den planlöst omkringpaddlande, under det att den visualiserar olika sorters bageriprodukter:
”Inom några hundra år kan det hända att de-evolutionen gått så långt att brödanden transformerats till sitt eget födoämne och sedan autoförtär sig själv tills ingenting finns kvar. I sanning en sorglig historia.”
Så där håller boken på, och ofta nog flöjtar den sig upp till smått geniala höjder. Lasse O’Månsson, Kell Ståhl eller någon annan av Mad:s redaktörer hade säkert huggit på åtminstone ett dussin av de 24 fågelartiklarna, på stående fot.
Resten hade Ajvidarna kunnat offentliggöra på ”Forum för fårskallar” i stället, tidningens insändarsida.
