Förälskelsen ställs på sin glödheta spets

Beprövat upplägg funkar även i romandebuten ”Candy”

Publicerad 2020-10-16

Hanna-Linnea Rengfors romandebuterar med ”Candy”.

Hanna-Linnea Rengfors debuterade så nyligt som i våras. Detta med en närmare 300 sidor tjock diktsamling där terrordådet på Drottninggatan utgjorde bakgrundsstrålning i en skildring av familjeliv och föräldraskap. Närhetsprincipen var titeln.

Också romanen Candy tar avstamp i en samtida och katastrofal händelse, coronapandemin. Tidpunkten uppges vara ”september 2020”, något som får läsaren att hoppa till: det är ju nu ju, eller alldeles nyss. Klurigt!


Huvudpersonen Janni arbetar på en fotvårdsinrättning knuten till ett servicehus, en verksamhet som förstås ligger nere under rådande omständigheter. Hon lever i en löst sammanhållen regnbågsfamilj bestående av sex personer och Candy – en hund som alltså heter som romanen och som likaledes tycks ha fått sitt namn efter en låt av den bedårande skotska skrammelorkestern The Jesus and Mary Chain, Some candy talking från 1986. 

Några rader ur sången inflikas i alla händelser i en passage där Jannis långvariga förälskelse i popstjärnan Sasha, sedermera avliden, ställs på sin glödheta spets. Candy utvecklar sig nämligen ganska snabbt till en berättelse om en utsiktslös kärlek. 

Bit för bit rullas Jannis och Sashas komplicerade strul upp inför läsaren, med handräckning av kulturjournalisten/stalkern Gina Olsson som påstår sig arbeta med en biografi över den döde: ”Börja från början. Berätta om när du och Sasha först träffades.”

Upplägget är beprövat och funkar också här, och för att vara en romandebut trampar Candy på riktigt bra. Månader och år fräser förbi som hos Hjalmar Söderberg och nog blickar också Rengfors huvudperson längtansfullt ut över Strömmen, fast då från motsatt håll, från Söders höjder.


Till nästa gång skulle jag önska att författaren la lite mera krut i personskildringen. En förälskelse kan förstås vara både blind och dum, men det skönlockiga molnet i byxor Sasha har jag svårt att få något riktigt grepp om. 

Detsamma gäller för bifigurerna, över vilka Rengfors tycks mig ha fördelat sin uppmärksamhet väl demokratiskt. Med undantag för hunden tillåts ingen av dem att sticka ut eller bete sig på minsta vis, och nog blir det lite trist i längden. 

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.