Den vingliga vägen från nazist till frälst

Boken om Anders Högström ger en intressant bild av samhällets insatser för antirasismen

helskärm

Den 22 september kom Finlands Högsta domstols beslut. Det nationalsocialistiska partiet Nordiska motståndsrörelsens finska avdelning kriminaliserades. Det blir förbjudet att fortsätta organisationens verksamhet, även under andra namn. Symbolen, fanorna och marscherna förbjuds. 

Men moderorganisationen i Sverige fortsätter sin verksamhet.

Det är inte den enda internationella organisation på den extrema högerkanten som organiserats med Sverige som huvudbas. I journalisten Bosse Gustafssons intervjubok ”Extremisten – Anders Högström, den svenska extremhögern och skyltstölden som skakade världen” får vi följa framväxten av ett annat nutida nationalsocialistiskt parti, Nationalsocialistisk Front (NSF), som även de klev upp på en internationell arena.

På Trollhättans bangård stod den 17 augusti 1996 en förvirrad skara. Den årliga minnesmanifestationen över national-socialisten Rudolf Hess, Hitlers ställföreträdare, skulle hållas.  Det här var ett av de få tillfällen det gick att marschera med hakkorsfanor, vilket lockade tyska nynazister.

Problemet var bara att organisatörerna var försvunna. I centrala Trollhättan hade tusentalet antifascister blockerat nazisternas marschväg. Polisen vägrade släppa ut nazisterna från tågstationen.

Då klev Anders Högström och hans kompisgrupp Nationalsocialistisk front upp på scenen. Både bokstavligt, sju uniformerade nazister ledda av Högström ställde sig med sina blågula hakkorsfanor på bangårdens lastkaj och började hålla tal. Men de steg också in i rampljuset. 

Från att vara en okänd grupp från Karlskrona blev de en nationell organisation med lokalavdelningar över hela landet och ett internationellt kontaktnät. De sju på scenen åtalades och dömdes till fängelse för hets mot folkgrupp, inte för budskapet i Högströms tal, utan för att de bar nationalsocialistiska symboler och hakkorsfanor offentligt. Det blev en unik dom.

Gustafsson följer Anders Högströms uppväxt i Karlskrona, den vingliga resan från kickjagande tonåring, skinnskalle och grundare av Nationalsocialistisk front, till avhoppet och antirasismen, återfallet och frälsningen. Gustafssons bok komplicerar bilden av de unga skinnskallarna som svenska pojkar med frånvarande fäder som ingen satte gränser för. Högström växte upp med en närvarande pappa.

Karlskronas socialdemokratiska kommunalråd Björn Fries blev personligt engagerad i att försöka få ungdomarna i NSF på ett annat spår. Mer än att följa ett personöde och beskriva den svenska nynazismens uppkomst är boken intressant som en bild av samhällets insatser mot nazism, dess framgångar och bakslag. För samhället reagerade under vartenda steg Högström tog. Han erbjöds en andra, tredje och fjärde chans, under varje fas i sitt liv. 

1999 stod vitmaktscenen på gränsen till terrorism i Sverige. Anders Högström hoppade då av NSF. Han började turnera landet runt med Björn Fries, talade i skolor och på galor för avhopparjouren Exit. Han kom halvt att behandlas som en rockstjärna, halvt som en trofé som skulle visas upp. 

För Högström fortsatte jakten på kickar, det extrema som fick blodet att pumpa. Han drogs in i ett dubbelliv med kändisfester, droger och kriminalitet. Gick in i Socialdemokraterna och vidare till Moderaterna. Björn Fries byttes ut mot Högströms gamla mentor från NSF igen. Denna väg ledde till den uppmärksammade skyltstölden 2009 i Auschwitz.

Det är svårt att se så stora resurser lagda på antirasism i dag som på 90-talet. Allt blev inte lyckat. Statliga kampanjer handlade mest om symbolpolitik, mer signalerande än praktik. Reklamkampanjer som Alla lika, alla olika på mjölkpaketen, statligt startade Ungdom mot rasism och avhopparjourer som Exit var flaggskepp som slutade i förskingring och skandaler.

Gustafsson visar hur kvällstidningsjournalistiken i flera fall lyckades boosta små nazistgrupper, snarare än att granskande spräcka deras bubblor. Högströms NSF seglade fram mellan dessa uppvisningskampanjer och mediala skrämselartiklar.

Det antirasistiska vardagsarbetet från socialassistenter, lärare och antirasistiska organisationer skymtar fram i förbifarten. En sådan organisation var föräldraföreningen i Klippan, föräldrar till ungdomar i nazism som hjälpte varandra att få sina barn på en annan bana. Det förtjänar att lyftas fram mer, för det var här antirasismen fick effekt. 

I dag pratas det sällan om nazism längre, i stället används det avpolitiserade begreppet extremism. Talande heter också boken ”Extremisten”, inte Nazisten. 

Det som överlevde från 90-talet var inte folkrörelserna mot rasism, utan den sämsta sidan av statskampanjandet mot rasism: symbolutspelen. Nu är allt omdöpt till våldsbejakande extremism och antirasism försvunnet som begrepp i nationella handlingsplaner. Det antirasistiska gräsrotsengagemanget bemöts med skepsis, döms ut som destruktiv identitetspolitik.

Vad hände då med Nationalsocialistisk front? Den historien berättar inte Bosse Gustafsson. Det parti Högström startade överlevde hans avhopp. Skinnskallarna lät håret växa ut. De gick från kick-jägare till klickjägare och byggde upp alternativmedia med bokförlag och radiostation. De bytte namn till Svenskarnas parti och senare Det fria Sverige, för att kunna samarbeta tätare med andra europeiska partier, utan att belastas av hakkorsfanorna.

Så kunde de bygga det paneuropeiska nationalistiska partiet Alliance for Peace and Freedom med Högströms efterträdare som generalsekreterare och den EU-finansierade tankesmedjan Europe Terra Nostra, med sitt högkvarter Svenskarnas hus i Älgarås. 

Nu i september höll de ett internationellt möte i Köpenhamn under svensk ledning. Det parti som klev upp på den internationella scenen 1996 lämnade den aldrig, trots att dess grundare valde en annan väg.