Brevväxling som aldrig blir mer än fredagsmys

Johanna Frändén och Carl Johan de Geer adresserar en På spåret-publik, skriver Stefan Lindberg

Uppdaterad 2021-07-05 | Publicerad 2021-07-04

Sara Villius och jag umgicks en gång i tiden med tanken på att ge ut en brevväxling. Men problemen var två. Vi brevväxlade inte och vi upplevde oss själva som sjukt ointressanta. Vi var bara författare med var sin textfetisch, och våra biografiska jag skulle bara fylla läsaren med leda och/eller förakt.

Carl Johan de Geer och Johanna Frändén drar en annan slutsats. I den förstnämndes fall förvånar det inte. Jag delade en gång tågkupé med honom och tvingades lyssna när han pratade i mobiltelefon (framför allt om sin kvinnliga förebild Lena Svedberg) mellan något som kändes som Stuvsta och Lerum. Jag minns att hans telefonsamtal präglades av en ovilja inför att saker försvinner, som var det ett försök att återkalla människor som inte släpper taget fast de lämnat en ensam kvar på ett framrusande tåg på en framrusande planet.

Denna De Geers och Frändéns slutsats har alltså lett till en bok som är en brevväxling under pandemins andra vår. En äldre konstnär i Stockholm (man) skriver till en rätt mycket yngre journalist i Paris (kvinna). Båda framgångsrika, kända får man allt säga. De är småimponerade av varandra och har farligt bra vibb. Ändå (märker jag redan tidigt under läsningen) uppstår ingen riktig intimitet. Varför är det så? Ska det ens göra det? Har det med skribenternas psykologier eller åldrar eller kön eller skrivsätt att göra?

Men, hm, när jag läser vidare visar det sig ändå att när den här boken fungerar sker något liknande som under den där tågresan. En del anekdoter hörde jag redan i Katrineholm, men de håller faktiskt fortfarande, som exempel på konstnärsliv eller kulturfamiljebildningar eller vilket kaffe som dracks i Meyer-ateljéerna. Och detta är reciprokt. Johanna Frändéns iakttagelser är lite nyare för mig, men hon vet mycket om det mesta (och mer om fotboll än 400 ex-allsvenskar) och när hon lägger ut texten om Jörgen Klopps tandrad och skurkbonanzan kring storfotbollen är det intressant att lyssna.

Och, förlåt mig, men nu kommer en jävla skrivarkursläraråsikt. Ett brev! Vad är det? Bland annat en litterär du-form. Och när brevbokstäverna präntas blir de till tyst litteratur på papper och kommer som sådana att lida under gestaltningens lagar. Så ”Snacka om trötthet!”, ”Underligt!” och ”Åh, nu längtar jag efter mina Paris-ryssar” (detta vet Geer/Frändén) borde självklart ha strukits eller formulerats om. Gestaltning är ju medlet för att läsningens upplevelse ska hamna i läsaren och inte stanna kvar på sidan.

Men ursäkta min petimäterpersona. Vi umgås ju ändå med två skribenter som skriver väl och mycket. Allt som oftast får man kila in sig i relationen mellan brevskrivarna och man sitter rätt skönt under resan. Högt och lågt dryftas. Ibland lite för allmänna ”bo-utomlands”-reflektioner och samtidsdebatt-snuddningar. Andra gånger fördjupad diskurs om fotboll, sekulär stat, konstnärens produktionsbetingelser, åldrandet (så fint ibland när Carl Johan skriver om det) och den rastlösa själ som döptes till Johanna och som tittar sönder världen med sin vetgirighet. Men (detta hemska recensionsord): eftersom det är två så intelligenta, välformulerade och erfarenhetstunga skribenter vi har att göra med, är det synd att det blir lite mellannivå på notaterna ibland.

Det blir liksom lite intimt, lite fördjupande, lite längtigt. Som en På Spåret-publik ska adresseras (Carl Johan och Johanna var med i samma lag i På Spåret) och något av det extra varma och det extra kalla offras på fredagsmysets altare.

Stefan Lindberg

Not. Johanna Frändén är medarbetare på Aftonbladet, och därför recenseras boken av Stefan Lindberg, författare och skribent på Expressens kultursida.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.