Vomerande, anal!

Kristofer Folkhammar läser en författare som både fläskar på och håller tillbaka

Kristofer Folkhammar

helskärm

Den franske författaren Hervé Guibert hade en amorös förståelse av litteratur. I sin dagbok fantiserar han om hur hans skrivande tar sig in i de människor som en dag ska läsa, hur han på förhand är förälskad i kropparna som kommer att öppna sig för hans text. Han liknar litteraturens färdande vid en konstgjord befruktning, där läsaren föder texten tjugo år efter författarens död, ett århundrade efter författarens död.

Dagboksanteckningen är tidig. Den är formulerad innan framgångarna och priserna. Men också innan han blir svårt sjuk. Skrivandet blir efter det ett sätt att hålla döden stången. Det är ett liv nära döden hans texter för vidare. Emellanåt vackert. Emellanåt snudd på outhärdligt frustrerat.

Guibert föddes 1955 och dog för egen hand 1991, svårt sjuk i aids. Och det är framför allt genom sina skildringar av den egna sjukdomen som hans litteratur levt vidare. Häromåret gavs den rasande ”Till vännen som inte ville rädda mitt liv”, i översättning av Anders Bodegård, ut på svenska. En bok som när den kom ut i Frankrike 1990 blev en omsusad storsäljare. Kanske främst för att den avslöjade att filosofen Michel Foucault, som var en nära vän till Guibert, inte alls dött i cancer några år tidigare, utan att också han var sjuk i aids.

helskärm

Guiberts korta författarliv var produktivt. Filmmanus, romaner, ett antal självbiografiska verk. Dessutom var han verksam som fotograf.

I sin sjukhusdagbok, ”Cytomegalovirus”, återkommer Guibert till rädslan för att förlora synen. Om det är värt de smärtsamma injektionerna i ögat för att behålla en del av seendet. Och kunna fortsätta anteckna.

Som Eli Levén nämner i sitt förord till den på svenska nyutgivna romanen ”Blinda” (övers. Jan Henrik Swahn), följde frågan om blindhet Guibert genom författarskapet. Kanske, skriver Levén, på grund av hans intresse för fotografi och frågor om perception och avstånd. Och Guibert volontärarbetade under en tid som högläsare på en institution för blinda, som i början av 1980-talet ännu hölls vid sidan av samhället.

Det är en helt annan sorts bok än självbiografierna. Utgiven i Frankrike 1985, några år före det egna sjukdomsbeskedet. Över ett foucaultsvabbat institutionsgolv släpper Guibert i ”Blinda” loss en ond, piruetterande saga om åtrå.

Det handlar om Josette. Som uttråkad förblindar möss med plockepinnpinnar och upplever färg genom smak. Hennes sensible man Robert fumlar med ett nyinköpt skinnställ. De surar. De tycks ha vuxit ihop. Kommit för nära varandra, och stelnat.

Men in kommer massören Taillegueur, grov och ful. En fränt luktande, storkukad och tigeraktig man som tänder den blaserade Josette.

Synen formuleras aldrig som en förlust i detta högsinnliga universum. Det är en seende som berättar historien – kort skymtar han förbi, faktiskt just en högläsare på institutionen. Perspektivet är ändå att det är de som ser som är de andra. Som Taillegueur säger till Josette medan de ligger med varandra första gången: ”Vet du att för dom seende är ögonen lika heliga som guld?”

Han går långt i ett antagonistiskt, ”X-men”-artat politiserande av den blinda identiteten. En omkastande revanschism: ”Visste du att vi byggt upp en hel armé av magiker?” Och: ”Du känner väl åtminstone till att vi skapat jordens mest subtila herravälde, mer solidariskt än frimurarna, ståndaktigare än de värsta fanatiker, rikare än Tempelherreorden?”

Romanen är framför allt dessa sinnliga begärsvarelsers porträtt och drastiska triangeldrama. Melankoliskt och köttigt. Men den är också en välkoreograferad fetischkatalog. En pardans för tre som i bestämt tempo rör sig mot döden. Inte den plågade, utslocknande sjukhusdöden, utan den våldsamma och mytiska, ja, mustiga, döden.

Här trängs spretiga skärvor från en mix av traditioner – skräck, barock, grotesk, stänk av socialrealism. Och Jan Henrik Swahn har gett ”Blinda” en både stram och ständigt överraskande svensk språkdräkt. Stilen är ett förhöjt och frasigt patchwork.

Om man blir berörd av Guibert, och går med på hans amorösa litteraturmodell, blir förstås frågan ”hur?” Hur går det till när den här prosan tar sig in i kroppen på en? ”En beroendeframkallande intimitet”, kallar Eli Levén det mötet.

För mig är hans texter mer krävande än så. Och förmodligen är det därför jag snarare än att övermannas av förtroligheten i dem, börjar fundera över Guiberts stilistiska dubbelarbete som litterär ekonom.

Så här: Ett av de första råden jag fick när jag började kämpa med hantverket litteratur var att det alltid finns en ekonomisk spänning i en text. En äldre, mer erfaren, väninna hade läst några av mina prosalyriska experiment och obeställda bokrecensioner, och försökte göra mig uppmärksam på hur en text alltid förhåller sig till hur det slösas och hushålls med ord. ”Vomerande eller anal”, var hennes grundläggande litterära skolor. Vilket ville jag skriva egentligen?

Fler begreppspar ramlade över mig och lärde mig saker under dessa byrålådsår: inifrån eller utifrån, förförisk eller avvisande, lätt eller tung. Men inget slog det där vomerande eller anal ekonomi. Kanske för att begreppsparet så plumpt refererade till kroppen, som jag parallellt med skrivandet mycket nervöst försökte förstå mig på. Kanske för att det bokstavligen plockade isär den tidens främsta hyllningsomdöme i kritikerprosan – ”som ett slag i solarplexus” (detta var tidigt 2000-tal).

Säkert är i alla fall att jag så småningom lärde mig att flera av mina älsklingsstilister mycket bestämt gör båda delarna samtidigt. De både fläskar på och håller tillbaka. Jag hade ännu inte läst Thomas Bernhard eller Johanne Lykke Holm, och jag hade inte läst Hervé Guibert.

För det är på det viset det här känns. Det är så prosan i ”Blinda” borrar sig in. Vomerande och analt. Som i den oerhörda beskrivningen av Taillegueurs doft:

”Plötsligt flöt den rödaktiga lukten ovanpå alla andra vanliga och triviala lukter: ångan gjorde den skarpare än någonsin men kvar fanns spåren av trä, ull och tobak, ungefär som när en grovmaskig brunaktig ylletröja befrias från all sin ingrodda svett i en nyhyvlad träbytta full med kokhett vatten.”

Ett syntaktiskt strypkoppel håller ett språkligt vilddjur i schack. Så stannar orden i kroppen på den som läser. Så lever sagan om attraktionens förtrollning, en grönfärgad pälskappa, och de seendes liknöjda makt, vidare.