Publicerad:

Läsaren måste läsa sig förbi själva språket

Ingemansbukten blir Allemansbukten i Handkes händer

Av: Claes Wahlin

Publicerad:
Peter Handke.
Foto: Donata Wenders
Peter Handke.

Vad skulle hända om varje konstnär måste passera den Rätta Moralens tull för att bli erkänd? Ska en författare behöva deklarera sina personliga åsikter och gå igenom en moralisk säkerhetskontroll innan han eller hon släpps över gränsen till konsten och offentlighetens land?

Med andra ord, vilken bäring har en författares moraliska eller politiska åsikter på den litteratur som han eller hon skriver? Är det möjligt att särskilja texten från personen? Måste det levande subjektet styra vår läsning? Problemet är äldre än man kan tro.

Geoffrey Chaucer, den engelske 1300-tals poeten, låter i en av sina berättelser i The Canterbury Tales, den om avlatskrämaren – ”The Pardoner’s Tale” – en synnerligen omoralisk man berätta en moraliskt exemplarisk berättelse.

Chaucer gestaltar helt enkelt förhållandet mellan text och person, om än i fiktionens form. Slutsatsen är att en omoralisk präst mycket väl kan berätta en moralisk berättelse utan att dess moral fläckas.


Under den senare hälften av 1900-talet – med nykritik, strukturalism, dekonstruktion – så sökte man skilja mellan text och person. Eller rättare, man sökte intressera sig enbart för texten. Chaucer kan en smula grovt sägas förekomma den kritiska teoribildningen med nära 600 år. Men visst, de senaste decenniernas återgång till att se en text som ett slags manifestation av författarens person har också långa anor. Det var närmast regel fram till mitten av 1900-talet.

Förutom ovanstående så är en konstnärs moraliska tvivelaktighet något som tiden överser med. Få, om någon, avstår från Gesualdos renässansmadrigaler för att han förmodligen lät mörda sin fru. Vi kan läsa Hamsun, Céline, eller Pound, väl medvetna om att de var fascistiskt anstrukna. De skrev betydande prosa och poesi av högsta halt. Texten får ett egenliv.


Stora delar av kritiken mot Peter Handkes politiska åsikter, oaktat om de är korrekt återgivna eller ej, är enligt mig en icke-fråga. Personligen håller jag texten som något eget, ett konstverk är inte performativt i den meningen att det direkt eller bestämt pekar åt ett visst håll utanför sin egen textvärld.

Jag läser Handkes roman Mitt år i Ingemansbukten, en roman som i omfång kraftigt skiljer sig från hans övriga verk. Med sina drygt 500 sidor är den ungefär fyra gånger så lång som Handkes övriga romaner. Berättarjaget, förvillande likt Handke, beskriver den värld som är hans i en förort till Paris där han lever. Klättrar han upp på en kulle kan han se staden; dess ljussken anas ofta ovan träden.

Människorna i byn framträder som ett slags gåtfulla inventarier, medan naturen – svampar, träd, färgskiftningar – registreras med betydligt fler detaljer och är föremål för reflektioner i en helt annan omfattning; över livet, barndomen och resor han företagit. Men det finns, eller fanns, några vänner, en fru och en son. Om dessa väver berättaren historier, deras ofta äventyrliga färder i världen gestaltas i drömliknande scener som ett slags ersatz för berättarens eget, självvalda stillasittande och skrivande liv.


Handke skriver världen. Sinneserfarenheter omvandlas till ett språk med kreativt motstånd. Den egenartade ordföljden och alla inskjutna bisatser söker ringa in objektet i fråga. För att undvika utslitna formuleringar och klichéer (och givetvis det att det tyska språket är behäftat med en viss skuld), så blir språket en motsvarighet till hur berättaren försöker se världen som ny, lite grand som med barnets ögon.

Den ansträngning med vilken berättaren förvandlar världen till språk anbefalles också läsaren – att liksom läsa förbi språket, att läsa det som språket föder. Resultatet är suggestivt, som läsare dras jag sakta men säkert in i denna språkvärld, en alldeles speciell värld som förändrar blicken på såväl världen som litteraturen.

Till sist: humor är kanske inte Handkes främsta kännetecken, men den långa scen med den nyinflyttade grannen som bullrar på alla upptänkliga vis med maskiner, röster och annat är obetalbar. Här anar berättaren sataniska redskap, som en gräsmatteföntork att användas efter regn eller en daggmaskspetsarmaskin, eller ”sonden för uppspårande av från tomten bredvid inträngande brännässlerötter.”

Ingenmansbukten, sammanfattningsvis, vidgas och blir Allemansbukten.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: