En vinst för litteraturen
Alice Kassius Eggers läser en obekväm roman
Publicerad 2017-05-27
Vad är mest enerverande – en pretentiös yngling eller en som lajvar pretentiös yngling? Martin Engberg placerar i sin roman En enastående karriär sin huvudperson i den senare kategorin.
Litteraturdoktoranden Jonas Andersson-Olsson drivs av en revanschlust inte ovanlig hos klassresande unga män i och utanför litteraturen.
Hans lust att förlöjliga alla han upplever som infödingar i akademin är ständigt närvarande, samtidigt som skräcken för att bli avslöjad gör hans försök till spegling av deras manér förvillande lik deras manér.
Jonas har krånglat sig fram till den åtråvärda platsen på Humanisten i Göteborg, delvis med hjälp av sin osunda beundran för fil. dr. Stefan Larsson. Författare till en berömd avhandling vid namn litteraturen & Litteraturen vars ”föreläsningar liknade rockkonserter och vars essäer är som floder av ett kallt och klart vatten där alla ville stiga ned”.
När vi möter Jonas svajar dock klassresans golv under hans fötter, vilket osäkrar inte bara hans tillvaro utan hela hans identitet.
Förra året kom Therese Bohmans roman Aftonland, om konstprofessorn Karolina, insnärjd i korridorernas intriger och självföraktets tvivel.
Och även om två böcker knappast utgör en trend får det mig ändå att fundera över institutionsmiljön som kuliss för berättelser där klassperspektivet är oundvikligt. Gör själva platsen för dramat att romanerna reproducerar de förskjutande mekanismer både Karolina och Jonas vittnar om? Och i så fall – är det inte samtidens tjockskalliga syn på identifikation som är problemet snarare än texterna?
Att jag själv kan navigera i Jonas värld, förstå Donna Haraways betydelse för dikotomin mänsklig-omänsklig och fnissa åt lyrikmagasinet Par-O-Di, är förstås inte oviktigt. Men att betrakta det som en avgörande förutsättning är att bortse från Engbergs aggressiva blick, där ett intresse för litteraturteori aldrig är något annat än en pose, ett oundvikligt kodsystem att korvstoppa för att få tillgång till den inre kretsens frihet och makt.
Så om identifikation tvunget ska vara en faktor i bokrekommendationer är det snarare en bok för den som föraktar kulturmarxister än för oss som bär titeln med stolthet.
Det skulle kunna vara outhärdligt att umgås med Jonas och hans ironiskt enastående karriär om inte den infantila ilskan var perforerad av avgrundslik sorg och oförlöst ömhet. Inte minst inför föräldrarnas aningslöshet (även om Jonas omognad försöker dölja den).
Som om Engberg vet att läsaren kommer vilja himla med ögonen åt Jonas störighet, men kommer tvingas att ge efter och låta empatin segra över irritationen.
Jonas begär efter att slå sig fri ur sin släkts tradition av undergivenhet (och/eller övergivenhet), är så intensivt att hans sätt att imitera säkerhet, så som han ser den, blir så begripligt att det framstår som allmänmänsklig.
Jag kan tycka synd om alla som behöver vara i närheten av Jonas barnsliga självupptagenhet, samtidigt som jag inte kan värja mig mot känslan av lojalitet med hans hopplösa uppror.
Utan att avslöja för mycket kulminerar dramat i en scen som påminner om Sofia Nordins lite förbisedda Atomer, också där blir det absurda logiskt med hjälp av ett omsorgsfullt tecknat personporträtt. Det är obekvämt för mig men en vinst för litteraturen. Eller som alla Stefan Larssons i världen skulle benämna den: Litteraturen.
