Självförverkligande & klasspolitik av Moran
Publicerad 2014-07-03
Första delen om resan från guilty pleasures till ondskefull kritiker
”When the middle-classes get passionate about politics. They’re arguing about their treats their tax-breaks and their investments. When the poor get passionate about politcs, they’re fighting for their lives.”
Vid en slarvig anblick kan den omåttligt populära brittiska krönikören Caitlin Morans nya roman framstå som - vilket titeln antyder - en storsysterlig instruktionsmanual för nyblivna tonårstjejer, en feministisk gröngölingsbok om den svåra konsten att lära sig älska sig själv i sin mest anskrämliga nakenhet. I det där obligatoriskt otympliga gränslandet mellan barn och vuxen.
Oavsett om du är på väg att bli kvinna eller man.
Som sådan fungerar How to build a girl, inbillar jag mig, i och för sig utmärkt.
Men strax under ytan är Morans bok lika mycket en roman om klass, klasspolitik, identitet och självförverkligande. Samt, om man så vill (och det vill jag nog), en högst omedveten men smått fulländad rättelse av den märkliga svenska lilla ankdammsdebatten om musikkritik.
Fjortonåriga Johanna Morrigan, en väldigt tunt beslöjad version av Moran själv, växer, precis som författaren, upp i ett högljutt arbetarklasshem i Wolverhampton. I slutet av How to build a girl ska hon snart fylla arton och är, ivrigt påhejad av sin misslyckade rockstjärna till far, på väg mot Londons guld och gröna skogar för en karriär som musikjournalist och dagstidningskrönikör.
Det här - den första delen i en planerad trilogi - handlar om resan dit. Metamorfoserna som krävdes: från obekväm och livrädd Bee Gees-älskare i smyg, till Storbritanniens mest ondskefulla och, av medelmåttiga indie-musiker, avskydda kritiker. Ända fram till, för att förenkla det hela, acceptansen och sanningen som förstås befinner sig så mycket närmare den ursprungliga Johanna: hon som ÄLSKAR MUSIK, vill gifta sig med alla hon intervjuar, ligga med Robbie Williams och insikten att… detta är helt okej. Faktiskt, i popmusikens eskapistiska klor, det som liksom är meningen med allt.
Johanna begriper inte det eller, jo, det gör hon men hon vågar inte. Vill passa in i en lika bitter som patriarkal musikvärld, obehindrat diskutera Faust (alltså den tyska krautrock-kombon) med betydligt mer luttrade kolleger på puben och, samtidigt innerst inne, slippa skämmas för att hon tycker så mycket om att mima till Eurythmics-hits.
Hon antar en ny persona, en pseudonym i musiktidningen hon anlitas av, och blir - efter en lesbisk och alkoholiserad kusin till Oscar - Dolly Wilde.
Det är som Dolly hon tänker upp-leva ALLT - Moran älskar versaler, det är nog därför de ibland kryper in här också - för första gången. Men sällan för att hon egentligen vill - oftast för att hon tror att det förväntas av henne.
Till slut släpper hon ut Johanna, begraver Dolly och går och ser Take That med sin homosexuella (och fruktansvärt roliga) storebror.
Moran har sagt det tidigare: feminism är inte någon rigid regelbok, det är en blott livsnödvändig verktygslåda.
Det löper som en uppenbar undertext genom hela How to build a girl men gör det parallellt med ständigt närvarande klassfrågor.
”Its a miracle when someone from a bad postcode gets anywhere. A miracle they do anything at all.”
Och så. En sen kväll spelar BBC-DJn John Peel ”I am the ressurection” med The Stone Roses. Det är första gången Joanna Morrigan hör den.
”I dance in my bed, lying down, with the headphones on - arms cast out wide, feeling excited, for the first time, to come from a battered industrial town. Things happen in these kind of towns that could never happen anywhere else - proud, poor kids make things happen with more heat, and intensity, and attack, than could ever be managed some-where with pleasant villages, or well-tended gardens.”
