Hon bockar av de nyliberala dygderna
Den förödande statusstressen går aldrig att fly ifrån
Uppdaterad 2023-03-30 | Publicerad 2023-03-29
Så snart den frilansande nöjesjournalisten Annah Björk rest sig ur covidbädden julen 2020 kör hon ett backträningspass. Sen en skidresa.
Hon är ju sån.
En aktiv, disciplinerad, hälsosam, arbetsam karriärist. Hon har en framgångsrik pojkvän, en mamma som också är journalist, sportiga barn, ständiga utlandsresor, sommarhus i Bohuslän och ett jobb mitt i musikeliten. På punkt efter punkt, ner till hemmagjorda fiskpinnar och simhoppsträning, bockar hon av vad den kanadensiska sociologen Michèle Lamont kallat ”de nyliberala dygderna”: en socialt konkurrenskraftig person i ett prestigestressat marknadssamhälle. Världen ligger öppen för henne, hon tror att allt är möjligt. Det är ingen slump att en återkommande referenspunkt är Los Angeles.
Hennes dagboksliknande berättelse inifrån de år av långtidscovid som följer är ett vittnesmål från ett statusfall.
Sjukdomen är grym och mystisk, ständig feber, kronisk trötthet, blodet känns förgiftat, syresättningen ligger på minimum, så småningom slutar hjärnan fungera. En dusch är så ansträngande att resten av dagen blir vila, att gå i trappor är en pärs, efter någon social aktivitet blir det flera dagar i sängen.
Ingen bot finns, bara en evig rundgång i en vårdapparat av terapisamtal, undersökningar, långa väntetider och läkare som aldrig ringer tillbaka.
Här väcks en skräcktanke: om det är så svårt för en ung, välskolad högstatusperson, orädd för myndigheter, verbalt begåvad, att få hjälp, hur är det då inte för många andra?
Som läsning är det enahanda, analyslöst, ofta färglöst trivialt, som så ofta med dagböcker, även om uppriktighetens kalla stål ibland blixtrar till, som när hon i sin dödsångest hoppas att pojkvännen inte ska hitta någon ny kvinna om hon dör.
Mest intressant är hur länge Björk håller skenet uppe. Hon föraktar de ”alarmistiska kvinnor som till varje pris vill ha en diagnos eller åtminstone någonting att skylla på för att slippa livets alla krav och måsten”. Hon vill, föga förvånande, inte räknas till skaran av långtidssjuka, inte minst just kvinnor, som skrivs av som värdelösa.
Hon berättar bara för de närmaste om hur sjuk hon är, och även inför dem försöker hon gaska upp sig med nya resor och förhoppningar. Hennes uppdragsgivare hålls ovetande. Kan inte just nu, men nästa gång ställer jag upp!
Men sjukdomen är obönhörlig. Varken förnekelse eller positivt tänkande hjälper. (Lite vitt vin däremot kan ge tillfällig lindring.)
Om detta hade varit en olidligt sedelärande roman hade Björk kommit ut på andra sidan som en klokare, mognare människa, som insett karriärlivets ytlighet.
Hon vet det, och uttalar tanken: mot slutet av boken står hon, fortfarande sjuk, som en Candide och odlar sin trädgård.
Men hon skäms fortfarande.
Den skammen visar hur vi aldrig kan undfly de andras blickar och hur förödande statusstressen slår i ett individualiserat samhälle som bygger på myten om allt är möjligt och allt därför är ditt eget fel.
