Urkärnad familj

Anneli Jordahl läser ännu en roman om kärnfamiljens kris

Uppdaterad 2018-03-12 | Publicerad 2018-03-10

Helga Flatland (född 1984), norsk författare.

Är kärnfamiljen ett sjunkande Atlantis? Är det därför som så många författare gestaltar dess sönderfall? Kärnfamiljsbesattheten gäller både populärförfattare och de finlitterära, med bland andra Anges Lidbecks Finna sig och Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap.

Det är högst intressant att det kulturbärande skiktet upphöjer dem till några av vår tids mest väsentliga verk. Skickligt berättade är de, men de förmedlar inte något utöver sitt nagelfarande av medelklassfamiljens rollspel. Norska Helga Flatlands roman är tidstypiskt renons på scener utanför själva kärnan. Kärnfamiljen isolerad, dissekerad utan litterära utsmyckningar, dess dödsryckningar uppförstorade.

Det är långt till Gun-Britt Sundströms sedeskildrande relationsromaner eller till Kjell Johanssons Familjen som skildrar 1900-talets historia utifrån två familjer på Södermalm. Även långt till Linn Ullmann – som Flatland har jämförts med – med sina melankoliskt såriga familjeskildringar.


Den mångfaldigt prisbelönade Helga Flatland (född 1984) skriver i En modern familj någonstans mittemellan populärromanen och konstnärligt sökande. I centrum står det känslomässiga jordskred som uppstår efter att de 70-åriga föräldrarna aviserar sin skilsmässa. Först förefaller det osannolikt att tre vuxna barn, den äldsta med egen familj, ser separationen som ett ohyggligt svek. Men vid närmare eftertanke har jag hört om liknande historier.


Den här kärnfamiljen med starka umgängesband är högst traditionell – fram till det ödesdigra beskedet. Flatland låter döttrarna och sladdsonen växla berättarperspektiv där den sjaskiga baksidan med avund, svartsjuka och ensamheter sipprar fram.

Störst utrymme får systrarna med sina våndor kring frihet och beroende. Liv som är äldst är den kontrollerande kycklingmamman medan Ellen är panikslagen över att barnlösheten kan bli bestående. I slutskedet kommer brodern in och utmanar med sin polyamorösa livsstil. Men liksom för maken i Geir Gulliksens äktenskapsdrama slår den järnhårda relationslagen tillbaka: Den du älskar vill du äga.

Romanens självkommenterade spår fördjupar den något. Mamman, den pensionerade förlagsredaktören, avfärdar unga författare som ”alldeles för navelskådande”. Mor och döttrar arbetar alla med språkets uttrycksmöjligheter, men deras privata förhållanden är försvagade på grund av missförstånd. Här finns en avgrund mellan vad som sägs och känns. Den förbarnsligade inre rösten ljuder rakt igenom: Men jag då!


Kärnfamiljen som en krystad sammanhållning där alla förblir otillräckliga inför varandra. Hur kan det räcka som romanidé? Det gör det inte.

Kanske blir det så att vi låt säga om 20 år läser de här romanerna om kärnfamiljens grupp­dynamik som ytterst samtidskommenterande. Till och med politiska. Medel­klassen sjunker i den sociala hackordningen samtidigt som den i ett nyliberalt samhälle – där var och en tar ansvar för sitt – blir allt viktigare för överlevnaden. Vanmakt och inre panik brukar ju få författare att fatta pennan. I så fall får en banal tematik en djupare innebörd framgent.

Flatland skriver distinkt, väl fångat av översättaren Urban Andersson, och tar till en början läsaren i sitt grepp. Men allt slaknar. Efter sista sidan återstår: intet.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.