Flykten från en tyrann

Uppdaterad 2016-07-12 | Publicerad 2016-05-12

Lennart Bromander läser en paradoxalt ljus roman från fängelsemörkret

Presidenten i titelnAbbas Khiders roman Presidentens apelsiner är Saddam Hussein, frukterna i fråga är vad som delas ut till fångarna på Saddams födelsedag den 28 april.

Fint med frukt åt de fångna kan man tycka, men i sitt rätta sammanhang blir apelsinerna en symbol både för arrogans och svikna hopp. Presidentens födelsedag brukar i fler diktaturer än den irakiska vara dagen då ledaren i sin oändliga bemärkelsedagsgenerositet ger amnesti åt många fångar. Värre kan knappast en apelsin smaka än för den fånge, som i stället för frihet får frukt.

I Abbas Khiders roman heter fången Mahdi, en ung man som på sin studentdag blir arresterad. Han råkar bara befinna sig i sin kompis bil på väg att fira examen, är annars mest intresserad av duvuppfödning och förstår ingenting av vad som händer. Därför är han inte heller ens efter omfattande tortyr kapabel att yppa någon information. Polisen förstår också snart att han är oskyldig och en för dem ointressant person, men i Saddam Husseins Irak rådde samma Kafka-logik som en gång i Stalins Sovjetunionen: har man en gång gripits är man a priori skyldig, även om man inte råkar ha gjort något olagligt.

Det här händer ett par år före Gulfkriget 1991, vilket blir Mahdis räddning, eftersom kriget ledde till ett uppror i delar av Irak. Mahdi sitter fängslad i en stad nära gränsen till Kuwait. Där segrar de upproriska en tid, och fångarna släpps ut ur stadens fängelse. Sedan överges upprorsmännen av USA och dess allierade. Saddam kan ta över igen, men Mahdi hinner fly. Khider berättar om denna i dag glömda men mycket korta tid av hopp om frihet, som fanns i Irak under Gulfkriget 1991.

Romanen är delvis självbiografisk, i varje fall har författaren erfarenhet av vad han talar om. Han är född 1973 och lyckades efter två år i fängelse fly landet 1995 och så småningom bosätta sig i Tyskland, där han efter debuten 2008 etablerat ett författarskap på det nya språket.

”Presidentens apelsiner” är ingen skräckskildring trots att den innehåller vidriga detaljer från de mörkaste hålorna i en vidrig förtryckarstat. Men Mahdi är ingen politisk person. Han tänker särskilt mycket på duvor och lyriskt beskriver han deras skönhet och särpräglade egenskaper. Nyktert och ibland lätt humoristiskt berättar Khider också om Mahdis liv före fångenskapen. Trots tortyr och terror har Mahdi en naturlig och obruten livsvilja, som Khider utan att skriva läsaren på näsan fint fångar. Det ger denna sympatiska roman en paradoxalt ljus karaktär.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.