Tove Janssons brev en lektion i vänskap
Publicerad 2014-12-19
Speglar avstånd och kärlek – 100 år sedan Mumins mamma föddes
Tove Janssons liv, som inleddes för hundra år sedan, har med tiden blivit en berättelse om arbete, kärlek, framgång, tvivel. Troll, fresker, seriestrippar, pälsar, cigarettrök. Berömmelse och integritet. Havsbandet, familjebanden, konsten. En muminsk flock som breder ut sig. Och så två kvinnor på en ö som älskade varandra och att arbeta och fiska.
Relationen mellan liv och dikt är vid det här laget delvis utredd – Mumintrollets mamma och pappa liknar verkligen författarens föräldrar, Tofslan och Vifslan var i verkligheten Tove J och Vivica Bandler, ön i Pappan och havet har en motsvarighet i den finska skärgården, Too-tikki levde med Tove i många år innan hon dog i Helsingfors för fem år sedan.
”Brev från Tove Jansson” är med andra ord inte full av sensationella avslöjanden. Stoppa inte pressarna. Det här är framför allt en bok för de som längtar efter att höra författarens röst så som den låter när adressaten är en närstående. Men den gör naturligtvis också någonting med berättelsen om en av 1900-talets stora författare.
Boel Westins och Helen Svenssons sorterade och kommenterade volym om femhundra sidor – breven är både uppdelade efter adressat och ordnade kronologiskt – blir under läsningen alltmer överväldigande och oberäknelig. Som om breven lösgör sig ur det välordnade och rasar ut i imaginära pappershögar där livet ännu rinner mellan fingrarna, dunkar varmt. Här uppstår en omedelbarhet som ingen författarbiografi kan fånga; oron, rastlösheten, det oavgjorda. Kampen för arbetet och kärleken och allt det mod och all den dådkraft som dessa två storheter kräver, även om man är en kvinna född med privilegier.
Alla brev är kärleksbrev, tänker jag. Inte bara de till älskade Tuulikki Pietilä eller ”Vifslan, du ljuva”, utan också de som riktar sig till mamman, vännerna, bröderna, till och med förläggaren. Naturligtvis har det med urvalet att göra. Redaktörerna har skapat en bok som utspelar sig mellan närstående, och det som slår emot läsaren är hänvändelsen, lusten att stå i relation. Längtan till ensamhet och arbetsro omtalas ofta, men breven visar att den Tove Jansson som skrev så klokt, varmt och skarpt om relationer också tyckte om att tänka på, vara bland, tala till människor.
Det finns aldrig något pliktskyldigt över korrespondensen, inte ens när familjen ska upplysas om hur det går för en ung konststudent i Paris eller när en gammal mammas saknad efter sin resande 45-åriga dotter ska hanteras.
Dottern svarar: ”Vi är så nära varann att vi inte riktigt tål att skiljas för en lite längre tid. Men tänk så underbart det blir när vi träffas igen, och så lugnt att veta att man inte har något uppbrott framför sig. Jag vet att du är glad över att jag fick göra en riktig resa efter stripseländet för att kunna gräva ner det ordentligt och börja på ny kula.”
Det är både ömsint och skickligt: närheten bekräftas, trösten och hoppet skrivs fram, och stillsamt påpekas den glädje modern åtminstone borde känna över dotterns välförtjänta resa.
Att läsa dessa brev känns ofta som att tränga sig in som en tredje i relationer som uppenbarligen är intima och byggda av det stoff som Jansson arbetade hårt och medvetet för att omvandla till skriftlig och visuell konst.
Det är både gripande och lite genant att iaktta hur den som älskar med stor omsorg och generositet skriver fram ymnighetshorn av situationer och omgivningar att ge till den älskade. Här finns en förväntan på att bli emottagen som har mycket lite med litterärt skrivande att göra, även om språket ibland är sprakande. Hon som skriver vet att hen som läser är på hennes sida, därför kan hon blotta sig i sin hänvändelse.
Detta blottande handlar inte om vad som står i breven, intimiteten finns inte i detaljerna, utan i att de överhuvudtaget skrivs ned. Bara den som älskar dig vill veta vad du åt till frukost. (I dag tycks det råda viss förvirring kring det här, men tro mig, det är så. Allt annat är bara kapitalismen som bloggar/instagrammar/facebookar genom oss.)
Den största avdelningen brev i urvalet, och de i mina ögon vackraste och mest intressanta, skrevs till vännen Eva Konikoff mellan 1941 och 1967. Konikoff var fotograf, med rysk-judisk bakgrund och migrerade till USA 1941.
Breven till henne, särskilt de från krigsåren, äger en särskild, vidöppen nödvändighet.
På andra sidan Atlanten blir Eva den adressat som gör det möjligt för Tove att i skrift genomleva kriget, men också tänka kring frågor om maskulint och feminint, det gemensamma kontra det enskilda, arbetet versus livslyckan, skillnader mellan normer, plikter, lust och övertygelse.
”Jag är rädd. Livet är kusligt och tråkigt och tomt och jag kan inte måla / Men så fan heller om jag producerar nån kanonföda för det! När männen slutar döda ska jag föda, – men de slutar nog aldrig”, står det i ett brev från oktober 1941.
Och Tove kommer ut som lesbisk för sin vän, trots att mottagaren inte dolt sin tveksamhet inför romansen med Vivica Brandel. ”Jag har inte beslutat, men jag är övertygad om att det för mig mest äkta och lyckligaste är att gå över på spöksidan. Det vore dumt av dig att bli ledsen över saken. Själv är jag mycket glad och känner en stark förnimmelse av befrielse och ro.” (Åh Tove, vill man ropa här, så bra!)
I breven till Eva ryms också klara och svåra tankar om andra relationer. När Tove flyttar ut ur sitt föräldrahem skriver hon att hon ”nog aldrig kommer att kunna leva helt mitt eget liv så länge Ham finns. Hon behöver mig så gränslöst – och musan vete att hon också är halva mitt hjärta.”
Moderskärlekens tyngd, som gestaltas så vackert i muminböckerna, blir i dessa rader tydligare än någon annanstans.
De samtal som läsaren här får se den ena sidan av kan läsas som en hittills dold del av Tove Janssons långa och allvarliga arbete med att förstå sig själv och världen. En vacker lektion i vänskapens möjlighet. En berättelse om kärlek och avstånd och brevets särskilda hemlighet: att ingen människa är en ö. Inte ens Snusmumriken.
