Lev i nuet!
Pia Bergström läser Joyce Carol Oates Mannen utan skugga
Publicerad 2018-06-16
Lev i nuet, ta vara på ögonblicket! Är inte det vad livsfilosofer och terapeuter rekommenderar mot tidens onda – stress, ångest och överkonsumtion.
Efter att ha läst Joyce Carol Oates nya roman Mannen utan skugga kommer jag för alltid att rysa lite åt detta råd.
Oates, numera gift med en hjärnforskare har denna gång dykt ner i neurovetenskapens moderna historia och skrivit en thrillerartad och egentligen alldeles för lång, men lika intressant som mardrömslik berättelse om en man som efter en hjärnhinneinflammation tvingas leva ett helt liv i undrande och förvånat presens.
Romanen, får man veta på sista sidans tacklista är inspirerad av ett verkligt fall i Connecticut, på 50-talet. 27-årige Henry Molaison, som led av svår epilepsi opererades i båda hjärnloberna av en ung entusiastisk läkare som läst in sig på det senaste om var i hjärnan epilepsin uppstod. Molaison vaknade upp med språket, hövligheten och intelligensen i behåll men nästan utan närminne. Han kom ihåg en del från sin barndom men allt som hände i vardagens nutid försvann från medvetandet som vatten i ett såll.
I boken Permanent Present Tense: The Unforgettable Life of the Amnesiac Patient- H.M (2013), som Oates skriver att hon ”använt sig av” berättar neuroforskaren vid MIT, Suzanne Corkin, som kom in
i forskarteamet kring Molaison som ung studerande och följde honom tills hans död, om vilka kunskaper han bidrog till som studieobjekt och om sin relation till honom.
Corkin avled 2016, och det kanske är förutsättningen för att skriva en roman så nära verkligheten men ändå ta ut svängarna så skamlöst som Oates gör.
När hon gör roman av historien är figurerna såklart mer färgstarka och spännande. Den hjärnskadade ”E.H” som så glatt ställer sig i forskningens tjänst kommer från en förmögen familj, är konstnärligt begåvad, en oslagbar tennisspelare trots skadan. Han klär sig med kvalitet och smak, kan recitera dikter och teatermonologer utantill, och hela tal av sin idol Martin Luther King. Innan han blev sjuk var han stridbar och passionerad medborgarrättsaktivist.
Den kvinnliga forskare som möter E.H. första gången som 23-åring och sedan outtröttligt ”använder” honom som experimentobjekt- låter Oates få namnet ”Margot Sharpe”.
Och hon är verkligen skarp, kan ta sig fram och göra karriär i den intrigerande manligt dominerade forskarvärlden, ligga med rätt professor, ljuga när det krävs i sanningens tjänst och i över 30 år hitta på nya fiffiga tester för E.H. för att kartlägga hur människohjärnan fungerar.
Det är en intrikat berättelse som sväller- och vindlar, och med olika stilmedel och gränslösa, tvetydiga ”språk” låter längtan och drifter, fantasi och medvetandets underströmmar- på något sätt övertrumfa neurologernas deduktiva slutsatser om det biologiska minnet.
Den ensamma arbetsmyran Sharpe blir nämligen i hemlighet kär i den stilige E.H. Under promenaderna i den förvildade parken bakom forskningsinstitutet, när ingen ser, låtsas hon att de är gifta. Han blir glad och ömsint, men glömmer ju allt efter 70 sekunder. Den strikt sakliga vetenskaplighet och det sanningsanspråk som annars utmärker hennes persona löses upp, eller blir utan mening i umgänget med denne i stunden så varme och vitale man med sitt tomma (?) inre.
Oates har inte heller gett E. H. någon frid. Hon har fyllt hans fångenskap i nuet med oro och vaksamhet, sluga improviserade sätt att bete sig rätt, hitta vägen, uppskattas som minnesmästare. Han hemsöks ofta av mardrömslika ”syner” om en drunknad flicka från barndomen som han misstänker att han mördat och fyller den ena teckningsblocket efter det andra med mörka kolteckningar av hennes nakna kropp.
Vad är det mänskliga sinnet, finns det en ”själ” därinne, även hos E.H, mannen utan minne? Neurologen Sharpe svarar avmätt när en journalist ställer den frågan: ”Själen är ett teologiskt begrepp, inte vetenskapligt. Så det är verkligen ingenting jag kan svara på.”
