Hundra år av porr i Sverige ringas in

”Såra tukt och sedlighet” har svårt att hantera det fördömda i pornografin

Publicerad 2022-01-03

Leif Hagens porraffär på Södermalm, 1982. ”Såra tukt och sedlighet: Hundra år av pornografi i Sverige” är ett samarbete mellan fyra akademiker som populariserar sin egen forskning.

Bland kommandosoldaternas fynd i Usama bin Ladins pakistanska gömsle under stormningen 2011 fanns en trave porrfilmer. Inte ens en militant motståndare till den gudlösa USA-imperialismen kunde hålla fingrarna borta från godsakerna.

För ungefär femton år sedan blev porren rumsren: dels via internets gratisporrsajter, dels för att den blev föremål för akademisk forskning med nästan egendomlig samtidighet hos flera olika svenska forskare – visserligen som vanligt något decennium eller två efter de utländska kollegorna.

Genren som anklagats för objektifiering av kvinnor blev nu själv objekt.

Ledande svenska pornografiforskare är docent Klara Arnberg, lektor Elisabet Björklund, professor Tommy Gustafsson och professor Mariah Larsson, en ekonomhistoriker och tre filmvetare. Deras arbete har fyllt i stora vita fläckar (pun intended) på den svenska kulturhistoriens karta.

Nu har de åtagit sig den akademiska ”tredje uppgiften”: att popularisera den egna forskningen. Tillsammans har de skrivit Såra tukt och sedlighet: Hundra år av pornografi i Sverige.


Boken innehåller mängder av intressant och kuriös information: 1921 dömdes till exempel en man i Gävle för att ha visat en pornografisk film och 1971 legaliserades pornografin i Sverige, som andra land i världen.

Bokens fjärde del heter ”När porren kom hem”, via videon och internet. Hela fokus ligger på fotografier och filmer, vilket motsvarar forskarnas intressen men skapar problem. I dansen mellan porr och censur är det ofta litterära verk som stått i centrum, från Fröding och Krusenstjerna till Pauvèrt-rättegången och William Burroughs.

Något som kunde getts mer plats är ljudlitteraturens, den inlästa erotikens extrema tillväxt under 2000-talet. Upphetsande erotiska noveller, inlästa av en människa av kött och blod, avlyssnade i intimitet, hör till de starkaste delarna av vår nutids litterära landskap.


Lagboken gör ingen skillnad mellan verk där verkliga människor spelar rollerna eller om karaktärerna är tecknade eller skrivna. Är syftet uppbyggligt, alltså konstnärligt eller informativt eller nudistiskt, så ok. Är syftet ”förråande”? Inte en chans. Spela roll att porr och komik länge hörde ihop och den förlegala porren ville skapa ”kåthet” i ordets gamla betydelse: glädje. Särskilt de former som skulle konsumeras kollektivt, som i biografer.

Genom en nödvändig dialektik dör pornografin när dess perversitet stöts bort av det upplysta förnuftet, som ryggar undan från den destruktiva, irrationella skuggan

Jag frågade den tyvärr nyligen avlidna, framstående poeten Ann-Marie Berglund om hennes ganska unika porrfilm ”Veckända i Stockholm” från 1976, som hon skrev, regisserade och spelade huvudrollen i; den tar en del plats i boken men kunde förtjänat ännu mer. Ann-Marie blev uppenbart obekväm av frågan: ”Det blir känsligt när den egna kroppen är inblandad”.


I ”Såra tukt och sedlighet” nämns även ryktet om äldre kvinnor som smyger runt på arkiv och bibliotek och beställer herrtidningar med fotografier av dem själva som unga, för att stjäla dem eller riva ut sidorna.

Individer och samhällen (både moderna demokratier och totalitära regimer som Kina) har sedan 1960-talet haft ett porrproblem, nära kopplat till skam och social kontroll. När porren var olaglig var den en sak för sedlighetspolisen. Efter legaliseringen kom den ur askan i elden: rätt in i offentlighetens våldsamma sammandrabbningar, med skammen som vapen.

Boken tar upp de två huvudstrategierna kring porrproblemet under de senaste femtio åren: ett repressivt, ett alternativt.

Den första slåss för ett porrfritt samhälle med lagstiftningskrav, censur, vinklad journalistik som Alexa Wolfs Shocking truth (2000). Enskilt viktigast är den fantastiska författaren Andrea Dworkin som låste in sig i en liten lägenhet fylld med porr under ett års tid. När hon kom ut efter sitt mytiska martyrskap visste hon: porr är våldtäkt. Förvandlingarna i hur Dworkins böcker blivit lästa tas dock inte upp i boken – i vår tid är hon en favorit bland de mer extrema sexradikala.

Den radikalfeministiska porrkritiken, ofta hand i hand med den konservativa och religiösa, bygger på tanken att porr består av mäns våld mot kvinnor, även om bögporren då blir ett problem.


Den andra strategin vill konkurrera ut den kommersiella, misogyna, exploaterande porren med en bättre, feministisk och ren. Boken berättar bland annat om när SVT gjorde ett försök 1988, då en avslappnad Malena Ivarsson höll i Fräcka fredag som fick besök av kändisar och visade mjukporr.

Men tittarsiffrorna sjönk. Och här anar jag ett annat problem, som både drabbar välmenande alternativ porr och seriösa historieskrivningar, som den här. De förmår inte hantera smutsen, den fördömda delen i pornografin. Genom en nödvändig dialektik dör pornografin när dess perversitet stöts bort av det upplysta förnuftet, som ryggar undan från den destruktiva, irrationella skuggan. Men det är den som skapar spänningen.


I många av de allra äldsta mänskliga konstverken, som grottmålningarna i Lascaux, har de blodröda jägarna ofta erektion, ett för censuren otvetydigt tecken på pornografi, rentav den värsta formen: våldsporr.

Så även om klyschan att horan är det äldsta yrket är en lögn, tror jag att mycket talar för att våldspornografin är mänsklighetens konstituerande konstuttryck.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.