Sakine Madon

Sakine Madon landar för lätt i förenklingar

Lätt att hålla med om principerna – men diskussionen fördjupas inte

Av: 

Carsten Palmær

Sakine Madon, politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning utkommer med debattboken ”Ingenting är heligt”, ett försvar för yttrandefriheten. Carsten Palmær recenserar.
Sakine Madon, politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning utkommer med debattboken ”Ingenting är heligt”, ett försvar för yttrandefriheten. Carsten Palmær recenserar.

BOKRECENSIONER

Om Rasmus Paludan på egen risk vill slå in ett exemplar av Koranen i fläsk och sätta eld på boken utanför Salam Livs i Skäggetorp så finns det ingen svensk lag som kan hindra honom från att göra det.

Frågan är väl snarare om det är självklart att femtio kravallutrustade poliser ska kommenderas ut för att slå vakt om Paludan varje gång han önskar kränka den Allsmäktige.


Låt oss tänka oss ett annat exempel: En AIK-supporter tar sig under pågående derby in på Hammarbys ståplatsläktare och tänder inför en tusenhövdad publik eld på en bild av Kenta Gustafsson. Tillåtet? Ja, och det bör det vara. Tillrådligt? Nej.

Ingenting är heligt heter en nyutkommen bok av Sakine Madon, ett passionerat försvar för yttrandefriheten, framför allt i form av rätten att utmana medmänniskornas religiösa känslor. Detta utifrån den sunda principen att vår yttrandefrihet knappast är värd namnet om den inte innebär frihet för åsikter som vi finner motbjudande.


Det är otur att Sakine Madon inte väntade en månad med att skriva färdigt sin bok: Ty några veckor efter att Ingenting är heligt gick i tryck har Paludans turné genom Sveriges invandrartäta förorter gjort konflikten skarpare, mer komplicerad och därmed intressantare.

Rasmus Paludan använder ju inte sin yttrandefrihet till att argumentera. Hans enda syfte med att bränna böcker och skrika förolämpningar mot Allah är att provocera fram kravaller för att övertyga infödda svenskar om att islam bör förbjudas och att alla muslimer bör utvisas ur Sverige. Detta har han grundlagsenlig rätt att predika, men det gör honom inte till någon sorts reinkarnerad Torgny Segerstedt.

Ingenting är heligt är tillägnad konstnären Lars Vilks, han som blev världsberömd när han krafsade ner en karikatyr av profeten Muhammed som hund och fick ett pris satt på sitt huvud. Här finns det dock ett logiskt problem: Om det är så att ingenting är heligt för någon så försvinner ju hela grunden för Vilks konstnärliga skapande där det är hädelsen, och reaktionen på hädelsen, som utgör själva konstverket.


Mycket i Ingenting är heligt är det lätt att hålla med om, i alla fall för en sekulariserad svensk lutheran. Till skillnad från många meningsfränder är Madon tillräckligt principfast liberal för att hävda att yttrandefriheten även bör omfatta förintelseförnekare, rasister, ryska TV-kanaler och Donald Trump. Tyvärr är hon mera benägen att understryka principer än att diskutera problem och hamnar lätt i plattityder: ”Det finns ingen anledning att anpassa sig efter dem som kräver ofrihet, men många anledningar att stå upp för frihet”.

I Upsala Nya Tidning – där hon är politisk chefredaktör – har Madon nyligen försvarat Paludans rätt att häda genom att framhålla att det är bättre att sätta eld på en bok än att bränna bussar och skada poliser. Återigen är det svårt att i princip säga emot henne. Men problemet är ju att i den verkliga världen leder det ena till det andra.

ANNONS

Lyssna på ljudböcker i sommar! Just nu 50% rabatt i 4 månader hos Storytel.

Extern länk från Storytel

Köp nu

Publisert:

LÄS VIDARE

Dags för koranfotboll och bibelbaseball?

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Sakine Madon

Yttrandefrihet

Rasmus Paludan

Lars Vilks