Slutet för den manliga litterära blicken

Richard Ford glimrar i rollen som den siste i sitt slag

Publicerad 2020-05-30

Richard Ford (f 1944) är roman- och novellförfattare, mest känd för sin romantrilogi om sportjournalisten Frank Bascombe.

En äldre bekant beskrev nyligen, bara sådär i förbifarten, sitt tredje äktenskap som palliativt.

Hen slängde ur sig det i en bisats men med en självklarhet som om det inte krävde någon ytterligare förklaring.

Det kanske det inte gjorde. Efteråt, samma kväll och de kommande dagarna, kunde jag inte sluta tänka på det brutala ordvalet. Hur sorgligt och uppgivet det lät men också med vilken kirurgisk precision det faktiskt fångade ett specifikt tillstånd. I synnerhet eftersom det, i alla fall i stunden, inte ens framstod som cyniskt, bara rationellt konstaterande.


När jag läste de sista sidorna i den avslutande berättelsen i Richard Fords nya novellsamling dök det upp i mitt huvud igen. Nu som en utmärkt beskrivning av den nästan kroniska stämning som råder i den 76-årige amerikanska författarens senare verk.

Ford är förstås mest omhuldad för sin romantrilogi om den alldaglige före detta sportjournalisten Frank Bascombes bedrägligt händelselösa liv i New Jersey. Den avslutades för sex år sedan med en appendix, Let me be Frank with you (”Kan jag vara Frank med dig?”), i form av fyra smått meditativa ögonblicksbilder ur den då 68-årige Bascombes allt långsammare tillvaro, alla med varsin julhelg som kuliss.

Frank deltar inte i någon av de nio novellerna i Sorry for your trouble. Men den palliativa stämningen är lika, om inte mer, förtätad i de flesta av dem.

Fjättrade till sin rollbesättnings erfarenheter; besvikelser, sår och ärr, är de noveller i livets slutskeden. I Sorry for your trouble har döden olika skepnader. För den 60-årige juristen Tom är det ett oönskat uppbrott. Han befinner sig på en färja mellan Wales och Irland för att motvilligt skriva under skilsmässohandlingar. Tom är omgiven av ett ystert sällskap med damer på väg till en Lionel Richie-konsert.


I en annan berättelse söker en man tröst i alla former av ovisshet efter sin cancersjuka hustrus självmord. Han läser sig till sömns varje kväll och väljer författare – Forster, Trollope, Woolf – efter ”deras brist på säkerhet”. Det enda hopp som återstår är det han finner i det diffusa, det vaga. Där, och bara där, känner han en trygghet som ingenting annat längre erbjuder.

I luften mellan raderna i Fords prosa vibrerar alltid en mild bris av annalkande motgångar. I Sorry for your troubles har de oftast redan inträffat.

”Han undrade om han överhuvudtaget hade kunnat göra något för att glädja henne. Förmodligen inte.”

Samtidigt utspelar sig berättelserna också, medvetet eller ej, i det uppenbara slutet av den en gång så allenarådande litterära manliga blicken.


Två av historierna försöker bryta sig loss från den. De är tyvärr också novellsamlingens svagaste partier och accentuerar i stället dess ganska högljudda närvaro i de övriga.
Huvudrollsinnehavarna i Sorry for your trouble är ett närbesläktat galleri av välbärgade amerikanska herrar, jurister eller inom något outtalat skrivande yrke. De tampas med ånger och bitterhet. De saknar verktyg för att handskas med sitt ackumulerade emotionella bagage. Alla har sommarhus i Maine.

Och blott deras axelryckande uppgivenhet verkar slumpmässigt föra dem till andra platser och länder, till nya hem och möten med människor som aldrig kan ersätta – eller mäta sig med – vad de en gång hade eller kände.

En egen vilja är nu ett så gott som avslutat kapitel. Verklig närhet är inte längre aktuellt, knappt ens eftersträvansvärt.

Just där – som skildrare av sin egen generations åldrande män – glimrar Richard Ford alltjämt i rollen som kanske den siste i sitt slag, jämte bortgångna själsfränderna Salter, Updike och John Prine.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln