Dikter med bra fäste
Lyrisk längsskidåkning i klassisk stil i Jonas Grens ”Tävlingsdräkten”
Publicerad 2021-01-31
Längdskidåkningens avtryck i den svenska poesin är närmast obefintligt. Bertel Gripenbergs Ett ensamt skidspår, tonsatt 1925 av Sibelius, finns förstås, liksom det frostiga knirrandet i Bengt Emil Johnsons Vinterminne (1980).
Här rör det sig dock om klämma lagg på simplaste amatörnivå, och det är glädjande att Jonas Gren, ekolyrikern, nu griper sig an den professionella skidåkningen och den djupa tragik som vilar i sådant som att ”valla bort sig”, ”stumna” och ”gå in i väggen”.
I Tävlingsdräkten, som är en sonettkrans av klassiskt snitt, rimmar poeten oförväget ”kroppens hink” med ”Jörgen Brink”, det vill säga skidåkaren som kollapsade i VM i Val di Fiemme 2003. ”Aj, aj, aj! Vad händer?”, hetsade Jacob Hård i SVT:s sändning, om ni minns.
Ramen är en vallabod där diktens jag förbereder sina skidor inför en tävling: ”Jag stod och höll ett litet block med valla / petroleum och fluor som någon döpt // till LF 8. Färgen: karmosin. / Jag stod, och såg hur regnet började falla, / med strykjärn, borste, sickel, paraffin.”
Målbilden står klar i jagets öga: ännu en pokal att ställa in i hyllan. Men dikten manar också fram en annan sorts pokal, ett inre hålrum som inte låter sig fyllas så lätt: ”Vad tjänade det till, när allt ska bort / att smälta in ett lager valla till / och vänta, se det stelna och bli torrt / och sickla allting bort igen som spill?”
Vanitasmotivet (fåfängligheters fåfänglighet!) utvidgas efter hand, och i den tionde sonetten når skildringen rent stagneliska höjder, eller avgrunder då: ”Jag vet att under snön där sover maskar. / Bland aspars svarta blad. I möglets hem. / Jag vet att här bland allt som yr och slaskar / blir nötta kroppars kött till ruttet slem.”
Som sonettdiktare är Jonas Gren alls inte illa, och hans poesi mår bra av att ge sig ut i det snitslade spår av rim och rytm som formen ger. En sonettkrans – femton sonetter där varje slutrad blir den första raden i nästkommande sonett – är praktisk på så vis poeten hela tiden knuffas vidare, och att hen därvid tvingas ställa såväl enskilda ord som hela rader i ny belysning.
I Grens fall bidrar särskilt de välfunna men avslappnade rimmen (”allt ska väck”–”vinterdäck”) till en konkret nerv som jag ibland har saknat i hans tidigare böcker, som Antropocen (2016) eller Dälden, där de blommar (2018). Dikterna i Tävlingsdräkten får ordentligt fäste, åtminstone i mig som skidat bort åtskilligt av min ungdom i skogarna utanför Örebro.
För den som aldrig tagit ordet ”sickel” (en liten plåtskiva som används som skrapa) i sin mun kan det förstås aldrig skada att börja med idéhistorikern och den forne tävlingsåkaren Sverker Sörlins efterord:
”Även jag sicklade och polerade”, skriver han där. ”Fluorvallor fanns inte, de kom på 1980-talet. Italienarna använde dem skickligt och hade en tid ett försprång. Men försprång äts snabbt upp, det är en universell regel för det mänskliga.”
