Våld och svärta som slutar i helvetet

Intensitet och liv i Cookie Muellers roman

Publicerad 2022-07-17

Cookie Mueller

Cookie Mueller växte upp i Detroit under enkla omständigheter. Hennes mor lärde henne att sorger tar man sig ur genom att färga håret i ny nyans. Det fanns fler hårfärgsburkar än kläder i hennes garderob.

Mueller blev en bohem med många talanger: skådespelare, konstkritiker i tidskrifter som Details och The Bomb, krönikör i East Village Eye. Hon var en del av hippieeran i San Francisco på 60-talet där hon i pågående drogrus gick från ett knull med Jimi Hendrix för att lyssna på en spelning med Jim Morrison.


Titeln är briljant. I sina självbiografiska kortprosatexter är författaren och skådespelaren Cookie Mueller fullständigt självklar i sina handlingar i en livsfarlig omgivning. Nästan varje avsnitt handlar om våld, våldtäkter och drogpartyn som slutar i helvetet. Svart färg och svärta bildar ett mönster.

Här har vi en livshungrande människa med begränsad självbevarelsedrift som placerar sig själv i litterära roadmovies. Hon hamnar ständigt i livshotande situationer: som liftande hårdsminkad blondin, som dansare på strippklubb där hon möter en mördare, eller på mentalsjukhus där hon ställer sig i fel kö och får elchockbehandling. Det sorgliga är att hon mitt i allt festande har sin son med sig.


I det entusiastiska, på gränsen till privata, efterordet av Martina Montelius jämförs Mueller med Charles Bukowski och Kathy Acker. Där tror jag Bukowskis pang-på-stil med galghumor och lakonismer är mer träffande.

Allt är fint fångat av översättaren Christian Ekvall. Jag reagerar förvisso när Ekvall använder det föråldrade ”kila stadigt” om en ungdomsromans. Det passar inte i Muellers jargong.

Själv blir jag påmind om Hanna Hellquists krönikor i Dagens Nyheter, där
beroendeproblematik, kroppsligt självutlämnande och kärleken till djur är återkommande. För djurälskaren Muellers del måste det ha kostat på att medverka i John Waters kultfilm Pink Flamingos där åtta höns får halsarna avhuggna i en sexscen.


Varför blir jag, trots renons på glorifiering av bohemlivet, så beklämd under läsningen? Är jag småborgerligt pryd? Jag vill tro att jag störs för att kvinnors frihetsbegär fortfarande är kringskuret. Möjligheten att leva rusigt on the road med livet i behåll är liten. Ingenstans hos Mueller är kvinnors kroppar fredade. Berättarjaget pustar ut i en kyrka, men där blir hon tafsad på av en man och tigger om att få slicka henne.


Cookie Mueller levde hårt och dog 1989 i aidsrelaterad sjukdom fyrtio år gammal. Hon var verksam i New York på 70-och 80-talen, där hon levde på sitt skrivande. Nu översätts hon för första gången till svenska.

Man bör ha ett förhållande till Mueller för att uppskatta detta knippe anekdoter som besynnerligt nog kallas roman. Den poetiska titeln till trots är det inte en litterär upplevelse hon bjuder på. Men här finns intensitet och liv, och det är bokens kvalitetsmärke.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.