En roman på gränsen till nervsammanbrott

Karina Sainz Borgo skriver om mardrömmen som är dagens Venezuela

Claes Wahlin

helskärm

Vid sällsynta tillfällen kan en roman göra ett sådant starkt intryck att jag undrar vilka tricks författaren har valt för att lura mig. Det är ju bara bokstäver, sammanvävda till en påhittad berättelse med välkända dramaturgiska knep som får läsaren att vända blad.

Karina Sainz Borgos roman ”Natt i Caracas” är en våldsam historia om Venezuela av i dag, ett land som, med berättaren Adelaida Falcóns cyniska beskrivning, håller på att begå självmord. Livsmedel finns knappt kvar i butikerna, om det finns något, så är det utländsk valuta som gäller; det råder hyperinflation. Folk svälter, blir sjuka och dör eftersom vårdapparaten har havererat. Plundringar är rutin och svartabörshandeln utbredd. Inte ens de regimvänliga får sina ransoner eftersom de som ska fördela dessa antingen behåller varorna själva eller säljer dem på svarta börsen. Ofta både och.

Att ge sig ut på gatorna är att riskera livet, eller i bästa fall att utan rättegång hamna i fängelse och utsättas för tortyr. Revolutionens barn är ett slags auktoriserade terrorister som med Kommendantens välsignelse styr gatorna. Skottlossning hörs dygnet runt från sammandrabbningar mellan demonstranter och soldater. Tårgasen ligger tung över staden. Det brinner överallt: hus, containrar, kroppar.

Romanen inleds med Adelaida begraver sin mor. På kyrkogården tvingas hon ta en annan väg eftersom det pågår en våldsritual bland gravarna med minderåriga flickor som mimar samlagsrörelser på likkistor. Ensam hemma i lägenheten hon delat med sin mor vet hon inte vad hon ska ta sig till. Vänner omkring henne har minst en syster, bror eller make som är försvunnen. Militärpolisen har för bort flera av hennes grannar, varje natt gör de nya räder. Det är en tillvaro slagen i spillror.

En kort tid efter den påvra begravningen kommer Adelaida hem bara för att upptäcka att hennes lägenhet har tagits över av Revolutionens barn: rödklädda, överviktiga och intelligensbefriade kvinnor under befäl av Marskalkan. Med ett mod gränsande till dumhet försöker hon få tillbaka lägenheten, men får nöja sig med att inte bli nedslagen eller fängslad. Nedslagen blir hon nästa gång hon går ut på gatan.

Strax efter de rödkläddas konfiskering av hennes lägenhet upptäcker hon att grannens dörr är olåst. Hon smyger in och upptäcker grannkvinnan Aurora på golvet – död. Hennes död blir vägen ut från ett land som när som helst kan kollapsa. Men priset är högt: hon blir någon annan, utan eget namn, utan eget land, bestulen på sin historia och påtvingad en återfödelse hon aldrig har önskat.

Romanen växlar mellan ett Caracas präglat av ett närmast obeskrivligt våld och Adelaidas barndomsminnen i samma stad, som under hennes uppväxt tack vare landets olja fick del av ett långsamt växande välstånd. Dessa avsnitt fungerar som andningspauser mellan de övriga, som med en tilltagande desperation skildrar Adelaidas helvetesvandring.

Till romanens styrka hör språket. Landets kollaps har satt sig i Adelaidas språk, vi möter en iskall, cynisk prosa, ett språk som inte längre har tid med att skildra händelserna med ett konventionell eller eftertänksamt språk. Det är bråttom, som om berättaren skulle kunna dö efter varje mening.

Karina Sainz Borgo noterar efter romanens slut att den är en fiktion, även om vissa skeenden ”kan knytas till fakta”. Det Venezuela som är skildras är ändå starkare och mer plågsamt än det Venezuela under Maduros katastrofala presidentskap som når ut genom nyhetsrapporteringen. ”Natt i Caracas” är en roman på gränsen till nervsammanbrott, och till Sainz Borgos förtjänst hör att låta denna natt lysa upp ett land på gränsen till total kollaps.

<div data-tipser-pid="5e3e6552ad105e0001116443" data-tipser-view="compact"></div>