Ett rum fejat av demoner
Den ryska poeten Maria Stepanova romandebuterar med Minnet av minnet
Publicerad 2019-05-08
En människa i landsflykt är dömd att ständigt jagas av det förflutnas spöken, menade Vladimir Nabokov i memoarboken från 1951, Tala, minne.
Detsamma verkar gälla för den ryska poeten och numera också prosaförfattaren Maria Stepanova, trots att hon i stort sett har hållit sig hemmavid sedan födseln i Moskva 1972. Som härstammande från en judisk släkt ser hon sig som särdeles disponerad för tillbakablickande, och i sin kropp tycker hon sig förnimma en nedärvd rädsla, ett ”rum redan fejat och pyntat av demoner”.
”I stället för att berätta om sig själv berättar man om sina förfäder”, skriver hon i sin labyrintiska prosadebut Minnet av minnet, apropå litteraturprofessorn Marianne Hirschs The generation of postmemory (2012), ett arbete av vilket Stepanova säger sig ha tagit avgörande intryck. ”De radar upp sig bakom ens rygg som en stor kör bakom en solist – och musiken är komponerad för minst sjuttio år sedan.”
Än mer högljudda blir dessa förfäder när hennes faster dör och lämnar efter sig en lägenhet fylld av föremål som alla tycks ropa efter författaren: brev, fotografier, porslin, möbler, böcker (’grå Tjechov, gröna Dickens’), liksom gammalt herrelöst mög. Och Stepanova sätter igång, sorterar och gör sig tvehågset till ”flaskhalsen för släktens berättelse”, som hon uttrycker det.
Resultatet är ett smärre monster till bok som som knappast låter sig baxas in i någon känd genrefålla, men också ett verk av det där slaget som läsaren kan slå upp praktiskt taget var som helst och vara säker på att hitta något spännande eller överraskande. Själv kallar Stepanova sin skapelse för ”en romans”, något som förefaller mig vara menat som en mild ironi.
Skildringen flyter förvisso lugnt och värdigt fram genom bokens 555 sidor, men Stepanovas prosa har samtidigt en fenomenal upptagningsförmåga som pareras minst lika fenomenalt av översättaren Nils Håkanson vars insats ofta framstår som rena utbrytarnumret.
Liksom hos Stepanovas synbarligt främsta förebild, tysken W G Sebald, kan minsta biobiljett få texten att svämma över i essäform, och under läsningen finner jag mig ideligen googlande efter sådant som bilder från 20-talets Odessa eller efter verk av sakletaren och konstnären Joseph Cornell som jag inte kände till förut men som föräras ett eget kapitel.
Naturligtvis finns också släktingarna där i myllret, ruvande på sin ofta livsnödvändiga diskretion vid randen av 1900-talets avgrunder och till Stepanovas frustration mer eller mindre omöjliga att infoga i ett hanterbart narrativ. Snarast framstår de som ett slags motståndsfickor som författaren har att isolera och kringgå i sin allt slukande framryckning: ”Ju mindre jag kan berätta om dem, desto närmare kommer vi varandra.”
Avsnitten om den ”partilösa bolsjeviken” och gammelmormorn Sarra Ginzburg eller farfar Nikolaj Stepanov blir inte mindre levande för det, men nog får anförvanterna ofta finna sig i att framstå som kådlöpor mellan årsringarna i en timmerstock.
