Till slut går det att gilla den gamle rockstjärnan
Aris Fioretos ”De tunna gudarna” är en samtidsskildring med musiken i fokus
Publicerad 2022-09-05
Ache Middler är en medelålders lite avdankad rockstjärna när han genom först ett vykort och senare ett brev med barnteckningar förstår att ragget på fyllan, otroheten, bar frukt i form av en dotter. Han sätter sig och skriver ett långt brev till henne, tjugo kapitel livsberättelse.
Det är brevet som är huvudnumret i Aris Fioretos omfångsrika roman De tunna gudarna. Ibland bryts den ganska traditionella jag-formen för ett diskret apostroferande av mottagaren, den dotter som i skrivande stund är för liten, inte för att kunna läsa, men för att kunna förstå den psykologiskt ganska komplicerade livshistoria som vävs fram.
Det är knappt jag förstår den, trots att jag är äldre än elva år. Prosans absoluta fokus är musiken, gitarren, viljan att både vara sig själv och förenas med något, någon – musiken som luft, som ett med sfärerna.
Mycket spinns runt en traumatiserande barndomsupplevelse, Världsrymden anfaller. Filmen väcker den lilla pojkens skräck för förvandling, för att något utifrån skulle kunna ta sig in och fullständigt äta upp personligheten, förvandla jaget till en viljelös kopia av sig själv. En metafor så god som någon för rädslan för kontakt, social interaktion, de andra.
Ache är överkänsligt uppmärksam på sin omgivning men förmår inte riktigt delta i allt det där vanliga livet. Hans tillvaro är spröd, vemodig, utsatt. Men De tunna gudarna är också en samtidsskildring som sträcker sig från ett diffust 50-tal, lever upp i 60- och 70-talens New York (det är här romanen kanske i alltför hög grad förvandlas till en citatspäckad nyckelroman i rocksvängen), tar en sväng till Europa och London på 80-talet för att sakta ner i Berlin åren kring millennieskiftet. 11 september, den digitala revolutionen, Berlins kreativitet på 00-talet. Flyktingkrisen, flyktingläger, armod.
Det är en äldre mans uppgörelse med sig själv, som följer en kurva där försoningen med det som blev sakta tydliggörs. Något uppklarnande infinner sig, som får åtminstone mig att sakta lära mig att tycka om den ganska tråkiga huvudpersonen. Genom romanen har jag motvilligt stått ut med hans syratrippar, hans gaggande om musikens luft, hans övertaggade observationslusta. Det finns inte ett blänk, inte en nyans av hud som undgår Ache. Världen är en summa, en massa, av detaljer. Men sakta vävs den ändå samman. Inte till harmoni men till en sorts balanserad begriplighet.
Aris Fioretos är en skicklig författare, nästan för skicklig. Genom romanen flyter hans teman fjäderlätt, även om en del partier känns som halvt onödiga utvikningar. Eller, för att hålla fast vid musiken: som improviserade stycken, lite utanför ramen. Ämnet och dispositionen är i fas. Teman och motiv återkommer, något som livet också delar med musiken. Så även om jag kan uppleva ramberättelsen som en smula onödig går det också att se den som ett för- och mellansnack på vilken konsert som helst. Gudarna, tunna eller ej, ska veta att den här läsaren tydligen låtit sig manipuleras.
