Så krossades drömmen om det goda jobbet

Vinstjäkt kör slut på personalen – och arbetarrörelsen sviker

Av: Mikael Nyberg

Publicerad:
Sjukskrivningar orsakade av arbetsmiljön ökar, inom vissa yrken lavinartat snabbt.
Foto: TT
Sjukskrivningar orsakade av arbetsmiljön ökar, inom vissa yrken lavinartat snabbt.

Sverige är i Europatoppen i avvecklingen av de rättigheter som arbetarklassen och dess allierade tillkämpade sig under 1900-talet. I Frankrike utlöser en pensionsreform liknande den svenska en storstrejk. I Sverige förhandlar fackliga centralorganisationer lydigt om lagstiftning som ska göra det lättare för chefer att säga upp anställda som inte faller dem i smaken. De fackliga företrädarna är så tillmötesgående att de tar paus i överläggningarna när gällande kollektivavtal gått ut och det tillfälligt är tillåtet att strejka.

Tal om kompetensutveckling och postindustriellt kunskapssamhälle fladdrar omkring i det allmänna medvetandet medan arbetslivet riktas efter den industriella kapitalismens rätaste linjer.

En läkare berättar: ”Målet är tre till sju minuter per patient. Då hinner man se 25–35 patienter per arbetspass.” Det är som på Toyota, säger han. Personalen är fångad i den japanska bilindustrins lean-system. Mottagningen på löpande band lämnar inte utrymme för något riktigt möte med patienten, ingen riktig undersökning. ”… vi tappar kompetens och får inte göra det vi vill göra.”


Läkaren berättar för Tina Forsberg. Tillsammans med 26 andra forskare har hon bidragit till antologin Arbete & välfärd, sammanställd av Åke Sandberg.

Här finns mer som svär mot den förutfattade bilden av utvecklingen.

Drygt två tredjedelar av alla sysselsatta i Sverige i de 80 största svenska industrikoncernerna försvann 1980 till 2015. Men om man räknar med personalen i utlandet har de anställda blivit fler.

Bara var tionde svensk industriarbetare har fått ett mer allsidigt jobb. 2010 upprepade varannan metallare samma arbetsmoment i kortare intervall än tidigare.

Foto: TT
En läkare i antologin jämför sitt jobb med det löpande bandet på en Toyotafabrik.

Forskare och fackliga företrädare har länge drömt om att förena det goda arbetet med konkurrensens krav. Men ohälsa orsakad av arbetsmiljön bara ökar, ”i vissa fall explosionsartat”, skriver författarna. Framför allt bland kvinnor i välfärdstjänster.

Sociologen Anders Boglind var involverad i försöken på Volvo Personvagnar:

”Efter ett par decennier av lean production är idén om det goda arbetet renskrapad ned till benet; det som återstår är att minimera produktionssystemets fysiska och psykiska skadeverkningar.”


De fabriksarbetare, lagerjobbare och undersköterskor som sorteras ut som förbrukade, sekunda vara, ska få kompetensutveckling i utbyte. Det är tanken i januariavtalet och förhandlingarna om Las. Men de anställda i Sverige är i allmänhet inte underutbildade i förhållande till arbetskraven. Tvärtom, andelen överutbildade har stigit från drygt 10 procent 1974 till över 50 procent 2010.

Regeringen Reinfeldt lade ner Arbetslivsinstitutet och ströp anslagen för forskning om arbetet just som lean och andra metoder för hårdare utnyttjande av arbetskraften slog igenom. Antologin Arbete & välfärd är ett mått på vad forskarna ändå förmår.

Som vanligt i akademiska sammanhang får man stå ut med en del begreppsgymnastik och omständliga litteraturöversikter, men forskningsresultaten ger material för en klarare bild av utvecklingen.


Varför blev den nyliberala reformivern starkare i Sverige än i många andra länder, frågar Åke Sandberg och Fredrik Movitz. De har inga givna svar. Sverige domineras, liksom Storbritannien, ett annat nyliberalt föregångsland, av ett parasitärt finanskapital. Det ger tillväxt utan välfärd, privat rikedom i ett socialt sönderfall och återkommande finansiella sammanbrott.

Vinstjäktet har utmynnat i ett management-by-stress nere på golven – och krav på lagar och avtal som underlättar exploateringen av arbetskraften

Här har det nyliberala en källa. Bankerna och finansbolagen kunde expandera utan hejd sedan de drivit igenom avregleringen av krediter och valutaflöden i mitten av 1980-talet. Med pensionsreformen, utförsäljningar av allmännyttiga bostadsbestånd och privatiseringar av offentliga tjänster hamnade väldiga kollektiva kapital sedan i privata händer.


Berikningen av de översta bland de översta ledde inte till något trickle down. Tvärtom, ju större överflöd av kapital, desto större krav på avkastning att utvinna ur ekonomin. Vinstjäktet har utmynnat i ett management-by-stress nere på golven – och krav på lagar och avtal som underlättar exploateringen av arbetskraften.

Med planerad underbemanning och leveranser just-in-time sträcker lean-systemet ut det löpande bandet över hela produktionskedjan. Då kan en strejk bland ett litet antal arbetare någonstans längs vägen lamslå en koncern. Möjligheter för fackligt motstånd öppnar sig. Det vet kapitalägarna. Strejkrätten måste inskränkas på grund av just-in-time-produktionens sårbarhet, säger Svenskt Näringsliv.

Vad svarar arbetarrörelsens ledare?

De sluter avtal och stiftar lagar som ska göra det svårare att strejka.


Folkhemskapitalismen växte inte fram ur någon uråldrig svensk samförståndstradition. Den var en produkt av hungerrevolter och strejker. I dag klänger sig många fackliga ledare fast vid ett klassamarbete som kapitalägarna för länge sedan sagt upp.

S-märkta politiker har genomfört många nyliberala reformer, fogat sig i borgerliga regeringars framstötar, säkrat ja till EU och lokalt verkställt privatiseringar och hårdare villkor för de anställda. Januariavtalet är inget brott med de gångna årens politik, det är ett nytt steg på vägen utför.

Fredrik Movitz och Åke Sandberg ser en möjlig förklaring till de starka nyliberala influenserna i ”en allmän öppenhet för utländska strömningar, och då särskilt från USA”. Det ligger en del i det. Men hur fick idéerna fäste bland beslutsfattarna?

Karriärpolitiker, barn till karriärpolitiker och företrädare för det byråkratiska överskiktet inom det offentliga styr och ställer i socialdemokratin. Somliga har fortfarande arbetarbakgrund, men de har tidigt avancerat i apparaterna och lever ett liv långt från klassen de lämnat. De har höga löner, fina bostäder och pension med guldkant. Karriärvägarna leder vidare till Bryssel och till bankerna, lobbyföretagen och bolagen som profiterar på det allmännas förfall.

Då faller det sig naturligt att betrakta samhället med chefsögon och föreställa sig att privatskolorna, vanvården på ackord och det förslummade arbetslivet hör framtiden till.


Fakta sparkar, heter det. Men sparkar i luften har ingen verkan.

Forskningsresultaten i Arbete & välfärd är liksom rapporterna från Katalys klassprojekt, Elinor Torps bok om de papperslösa och John Lapidus kartläggning av gräddfilerna i vården värdefulla bidrag till bilden av det svenska klassamhällets utveckling. Men inget av detta leder någon vart om inte kollektiva rörelser ger sparkarna kraft och riktning.

Det hedrar ledningarna för Byggnads, Fastighets, Kommunal, Målarna, Pappers, Seko och Lärarnas Riksförbund att de i protest lämnat förhandlingarna om Las. Men fastnar våra förhoppningar i apparaternas spel går de lätt förlorade. Det blir inbromsningar i en utveckling som till synes obevekligt banar sig väg.

Bättre än ingenting, är mantrat för dagen.

”Endast det bästa är gott nog åt folket”, sa en socialdemokratisk minister en gång. Folkrörelser värda namnet gjorde sådana anspråk möjliga.

Det börjar inte med en artikel på DN-debatt, ett utredningsdirektiv eller ett utspel vid något förhandlingsbord. Det börjar, om det börjar, nere på golven.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.