Här sprängs det bekanta inifrån
Hanna Hallgrens poesi visar en trolös solidaritet
Publicerad 2021-12-30
Själv avskyr jag igenkänning, alltså den imbecilla föreställningen att det skulle gå att känna igen sig själv i någon annan, som man inte alls känner. Som om man ens på något självklart vis kände igen sig själv och dessutom kunde inbilla sig att den andre vore så meningsbärande välbekant att jag kunde fastställa en igenkänningsfaktor. Vilket förstås aldrig leder till annat än epistemologisk (och kommersiellt lönsam) onani.
När poeten Hanna Hallgren går på ensamhetsträning med Majken Johansson i sin nya bok, så gör hon det enda verkligt produktiva man kan göra: hon låter igenkänningen implodera och bli till en litterär gestaltning av förbehållslös inlevelse/utlevelse/avlevelse. Det sistnämnda ordet finns faktiskt i textvärlden även om det under sin mest livaktiga tid stavades aflefvelse, ”lefva så länge, att ngt hinner inträffa l. försiggå lI. taga slut.”
Och det är precis vad Hanna Hallgren gör: hon överlever Majken J och reflekterar över hur och varför frälsningssoldaten Johansson till skillnad från frälsningssoldaten Hallgren förblev den himmelska och musikaliska armén trogen. Hon gör det ända intill att dikta henne till en hund:
”I natt låg Majken Johansson på min arm, hon låg på rygg med tassarna i vädret och jag strök henne över bröstkorg och mage medan luftfuktaren pyste ut kall luft. Hennes andetag ännu valplätta mot min kropp och här har vi ännu en hund som mottagare i mitt liv.”
Hanna Hallgrens solidaritet med Majken Johansson förblir trolös, och faktiskt växer trolösheten med solidariteten. Och vice versa.
Kanske är det de många ”livstekniska” likheterna mellan Hallgren och Johansson – uppväxten, den intellektuella aptiten, poesin, påstridigheten, akademin, homosexualiteten – som gör att Hanna skyr det enklast igenkännbara och i stället söker efter inlevelsens svårigheter och överraskningar. Och därmed hittar det annorlunda.
Ensamhetsträning med Majken Johansson är, såvitt jag räknat rätt, Hanna Hallgrens elfte ensamskrivna diktsamling. Och den bryter på ett avgörande och välgörande vis med den centrallyriska matris, som ehuru radikal fortfarande andades en förlegad poetik i Hallgrens tidigare böcker, främst i sin metaforbildning och sitt val av utsägelseposition.
”Över vattnet färdas din huds obol” kunde det poesivackert heta i Roslära från 2012. ”När jag dör kommer jag mest sakna att skriva / Jag undrar om döda skriver?” kan det heta i den nya boken. Men det är ju inte poeten Hallgren som skriver detta, det är ”poesin själv” som talar, förvisso med Hanna Hallgren som medium. Men ändå: genreförväntat, intetsägande.
Eller: ”Det finns inga vittnen / till livet”. ”Det är som på Louvren”, för att citera en äldre poetkollega.
Lika tomhuvat konventionella som många av de lyriskt ojämna radernas texter framstår lika radikalt frigörande framträder de längre partierna av poetisk prosa, där Hallgren med inlevelse och avlevelse hittar de starka och plötsliga uttrycken för sin ensamhetsträning med Majken J.
Att detta inte har något med innehållet att göra är självfallet. Det som gör fallet så klart och tydligt är hur de centrallyriska inpassen så ohjälpligt förtunnar och tillrättalägger den så radikalt frigörande poesin med den raka högermarignalen. Snarare än att koncentrera och förhöja den, som det antagligen är tänkt.
Som läsare har jag överseende, när det nu finns så mycket medryckande gestaltning och åskådlig in- och avlevelse i Hallgrens bok, så att det räcker och blir över. Som kritiker kan jag inte låta det passera obemärkt.
