Tjötigt skrivet om heterofamiljens kris
För Boije af Gennäs verkar prosa vara ett nödvändigt ont
Publicerad 2022-08-29
När Louise Boije af Gennäs presenterar persongalleriet till sin nya roman tänker man att det här kommer att bli riktigt ryskt och komplicerat. Vid en närmare anblick inser man att det blir det nog inte alls. Här presenteras de två kärnfamiljerna Grahn och Blomberg, mamma och pappa och tre barn i varje, med namn, ålder och information av typen ”mörk, blåögd, fyllig, varm och vänlig”, ”mycket sprallig”, ”måttligt framgångsrik kapitalförvaltare” samt ”sportig och festglad”.
Julia och Eva som är väninnor sen gymnasiet är lite av varandras motsatser. Så även deras män. Medan den ene är ”lång, mörk, brunögd, lite tystlåten” är den andre ”knubbig, charmfull och varm”. Se där, Boije af Gennäs version av homeriska epitet. Vad som däremot inte behöver poängteras är att de är vita och rika.
1996 utkom Louise Boije af Gennäs nyckelroman och stora genombrott Stjärnor utan svindel, där författarens överklassiga alter ego Sophie bröt upp från ett heterosexuellt äktenskap för en kärleksrelation med en anarkafeministisk flata. Och i kultförklarade tv-serien Rederiet som Boije af Gennäs var med och skrev manus till då och då, förekom den första bögkyssen i svensk tv.
Sedan dess har författaren i intervjuer frånsagt sig sin lesbiska identitet. Hon är inte heller bi. Hon är hetero, kort och gott. Och i uppföljaren till Stjärnor utan svindel har den normbrytande Sophie förpassats till en biroll. I Stjärnfall får istället kusinen Julia, den heterosexuella kärleken och dess problem åter stå i rampljuset, halleluja. Att ett av barnen visar sig vara bög är mest det berömda undantaget som bekräftar regeln.
Men hallå, det är inte så lätt att hålla kärleken vid liv år efter år med barn och karriär och allt, och när romanen börjar är katastrofen redan ett faktum. En orm har slingrat sig in i paradiset i form av passion och äktenskapsbrott. ”Kärleken kom till mig i mitt eget hem, bland disktrasor, smutsiga underkläder och spruckna champagneglas”, står det i prologen. Resten av romanens över sexhundra sidor är en grundlig genomgång av hur det gick till, och spänner över ett år.
Parallellt med den uppflammande kärleken mellan Julia och Evas man André ska dock alla tio familjemedlemmar komma till sin rätt. Någons barn har problem i skolan. Någon har ätstörningar. En är som sagt bög. Tyvärr förmedlas detta ytterst instrumentellt och man får mest känslan av att författaren sitter och bockar av i en lista. Ja, hela romanen känns faktiskt som ett enda långt utvecklingssamtal varvat med enstaka passionerade utbrott som peakar när Andrés kuk befinner sig i Julias ni vet vad.
För Louise Boije af Gennäs biter nämligen inte basic skrivardeviser som show don’t tell. För henne är prosa inte en konstform utan ett nödvändigt ont för att förmedla information.
Visst, jag fattar väl också att jag inte är målgruppen för den här romanen. Men vem är det då, allvarligt talat?
För min del kan vad som helst funka om det är bra skrivet. Stjärnfall är dock skriven på en prosa som ofta påminner om notiser i Svensk Damtidning, projektbeskrivningar och mäklarannonser. Det kan stå: ”Som vanligt var hennes tankar upptagna av praktiska realiteter.” Eller: ”Enskilda gymnasiet var en skola som arbetade aktivt mot fusk.” Någon kan säga: ”Jag pratar gärna mer om det här någon annan gång. Nu tycker jag vi ska löpträna.”
Det enda sätt jag kan förstå det på är att Louise Boije af Gennäs har velat skriva en idéroman och skärskåda det moderna kärleksidealet, och samtidens envetna hyllande av passion, utlevelse och carpe diem till varje pris.
Inget fel med det. Men herregud vad tjötigt det blev.
