Ett oemotståndligt sätt att skildra människor
Maria Navarro Skarangers ”Emily forever” är något alldeles extra
Publicerad 2022-11-21
Emily är 19 år och jobbar i kassan på en av den norska lågpriskedjan Kiwis många matbutiker. Uppvuxen med en ensamstående mamma, själv i sjunde månaden och ensam. Pablo är borta. Han måste reda upp den där grejen med Ousman, packade sin svarta bag och drog. Nu svarar han inte i telefon när Emily ringer.
I sin recension av Anna Axfors moderskapsroman En dag i öknen framhöll Kristina Lindqvist den sociala och politiska ensamheten som kanske ett ”uttryck för en generations villkor”. Emily är yngre än Axfors huvudperson men framförallt tillhör hon en annan klass. Emily måste fortsätta ta tunnelbanan till jobbet. Bära in högar med tidningar, göra pyramider av apelsiner, hålla koll på varor, kvitton och kunder. Vad ska hon annars leva på om hon inte jobbar?
Inte heller är Emily ensam. Hon har sin granne, som hon tror är präst och som, utan att hon vet om det, sköter hennes tur att städa trappuppgången. Det blir för jobbigt för henne nu med magen osv. Han är ingen stalker men smått förälskad. Ingen av dem vet riktigt vad de ska säga till varandra.
Snart dyker mamma upp hos Emily och gör det mesta för att det ska bli bra. Hon lyckas till och med vara hyfsat respektfull mot dottern. Och det finns flera personer med oväntade sidor.
Emily Forever är Maria Navarro Skarangers tredje roman och den första på svenska. Som 20-åring gjorde hon explosiv litterär debut med Alle utlendinger har lukka gardiner (2015) och tre år senare kom Bog om sorg, om en familjs bearbetning av ett självmord.
Det som gör Emily Forever till något alldeles extra är hur den allvetande berättaren går in och ut hos personerna, återger deras tankar och erfarenheter. Orubbligt solidarisk och ifrågasättande på en och samma gång. Hur är det möjligt? Det är det. I korta scener får läsaren reda på saker om Emily och om personerna kring henne samtidigt som perspektiven skiftar. Rappt, överraskande och ömsint. Det känns faktiskt som att Navarro Skaranger har uppfunnit ett nytt och oemotståndligt sätt att litterärt skildra människor.
Berättarens allvetande har originellt nog också gränser. Frågetecken följer på påståenden och med frågor som ”Vad ser hon hos Pablo” slår texten vakt om Emilys integritet samtidigt som den skapar kritisk distans. Berättaren resonerar, nöjer sig inte utan gräver vidare i hur det är och kan vara.
Till skillnad från de som tror sig veta precis vem Emily är och hur tom hennes tillvaro är, förblir hennes värld öppen, vilket verkligen inte är detsamma som tom. Emilys inre värld är så mycket större än den yttre. Det står redan på sidan 22 i boken. Kursiverat.
