Unga migranter luras till Europa för att bli maffians sexslavar
Mattias Svensson läser om flykten till helvetet
Uppdaterad 2018-10-30 | Publicerad 2018-10-29
Många känner till att migranter i Medelhavet undsätts och räddas till livet av västländers kustbevakning och hjälporganisationer. Färre känner till vilket liv de räddas till.
Journalisten Barbie Latza Nadeau ger ett svar i boken Maffiakusten. Originalets titel är Roadmap to hell, för det är i helvetet som många av de undsatta hamnar.
Latza Nadeau följer framför allt den stora och växande grupp kvinnor, som ofta bara är flickor, från Nigeria som hamnar i sexslaveri. De hör vanligtvis (vi möter undantag i boken) till de lägst utbildade också i sitt hemland och är rekryterade för att de är vidskepliga och hjälplösa och därför lättare att kontrollera.
Rekryteringen börjar ofta i den lokala kyrkan, där äldre kvinnor vinner de yngres förtroende och så småningom nämner något om en bror eller släkting som har ett jobb åt dem i Europa, vanligtvis att fläta hår på skönhetssalong. Kvinnorna säljs redan då på hemsidor till sina mottagare med bild och beskrivning. De erbjuds en resa och därefter utfärdar häxdoktorer en juju-förbannelse som försvär dem att lyda den madam som när de kommer fram efter smugglingen förväntar sig en återbetald skuld för resa och logi.
Det är ocker helt enkelt. Väl på plats ställs kvinnorna inför skulder på uppemot 60 000 euro som bara kan betalas genom att ha sex med kunder dygnet runt, vardag som helg i åratal. Madamerna, nigerianska gäng, maffian och människosmugglare tar alla rejäla delar av denna växande kaka.
Så varför ställer kvinnorna upp? Rymmer de kan det komma bilder i mobilen på häxdoktorn som hotar en familjemedlem därhemma med machete. Vägrar de att ha sex med främlingar blir de ofta brutalt gruppvåldtagna som straff. Dessutom tror de på förbannelserna.
De flyktingläger där kvinnorna först hamnar genom att söka asyl erbjuder inte heller någon trygghet. Maffian driver lägren och skär emellan på ersättningarna från staten, rekryteringen sker också där. Helvetet har sitt epicentrum i det lilla samhället Castel Volturno i det genomkorrumperade ”eldarnas land” utanför Neapel. Sexkommersen pågår längs vägrenen förbi samhället och i övergivna hus. Den har blivit så välkänd att sexturisterna flockas. Nätverken som lurar kvinnor från Nigeria har sitt centrum här, och förgreningar över hela Italien och upp i norra Europa.
Latza Nadeau är övertygad om att de flesta hon talat med verkligen är lurade hit och tvingade att utföra sex genom ocker, utpressning och hot. Frivilligt sexarbete förekommer också, men det är svårt för sådana sexarbetare att konkurrera med utnyttjade sexslavar, som genom att vara gängens och maffians intäktskälla också åtnjuter deras beskydd.
Enda ljuset i detta mörker är några nunnor, i sanning godhetsapostlar, som driver härbärget Casa Rut. De kvinnor som vågar hoppa av kan vända sig dit. De får en säng, kläder och behandlas med respekt. Koraner finns för den som är muslim. De får lära sig italienska och hjälps ut i samhället. Många är gravida när de kommer och får hjälp med sina små barn. Inte heller detta är en solskenshistoria, men några har denna vägen hjälpts till ett bättre liv.
Hur hopplös situationen är illustreras när Latza Nadeau intervjuar en av sexköparna. Den medelålders gifte mannen ser sig mer som välgörare än som skurk eftersom han är snäll mot kvinnorna och betalar dem. Vad skulle de annars göra? frågar han.
På den frågan finns inga bra svar. Även hjälporganisationerna har svårt att hitta sysselsättning som inte är förtäckt välgörenhet. Enkla jobb som städning och inom äldreomsorgen fylls i Italien av andra etniska grupper som rekryterats för ändamålet. Inte sällan går de nigerianska kvinnorna tillbaka till sexsäljandet.
De som skickas tillbaka far inte bättre. I Nigeria riskerar de hot och våld från personerna som skickade iväg dem, och skam och förskjutning om de berättar vad de varit med om. Det som gjorts kan inte göras ogjort.
Allt följer sin djävulska logik. Det finns ingenting fritt över denna rörlighet. Storskaligt bedrägeri och sexslaveri under hot och utpressning får pågå i Europa. Detta göder den organiserade brottsligheten, med förgreningar också till radikalisering och vapenhandel. Det gäller inte alla migranter, men av elvatusen nigerianska kvinnor som kom till Italien via båtar över Medelhavet bara 2016, bedöms niotusen ha hamnat i sexslaveri.
Till det djävulska hör att möjligheten att söka asyl, liksom livräddning på Medelhavet, blir bärande delar av denna mörka verksamhet. Läkare utan gränser försöker aktivt informera om riskerna med att kontakta de personer man fått telefonnummer till. Andra hjälparbetare vittnar om att de inte alltid orkar berätta för de som nyligen räddats undan döden att de är lurade och förmodligen kommer att hamna i slaveri och förnedring när de kommer fram.
Att låta människor drunkna istället är ett dåligt alternativ, men visst måste hjälporganisationerna bli bättre på att informera migranterna om riskerna när de kommer fram. Av samma skäl behöver asylsystemet göras om för människor från säkra länder, som Nigeria, där det sällan finns skäl för asyl. Möjligheten att söka asyl ska inte systematiskt kunna missbrukas till ansökningar, som gång på gång visar sig vara en förevändning för att genom uppehållstillståndet kunna begå brott eller leda till att dessa asylsökande hamnar i brottslingars klor.
Andra borde förvisso också göra mer. Nigerias regering är påfallande saktfärdig i att informera sina medborgare om riskerna och åtala rekryterarna, och skulle behöva internationella påtryckningar. Italiens utbredda korruption och grova brottslighet är en säkerhetsrisk för hela Europa.
Efter Barbie Latza Nadeaus angelägna bok blir det i alla fall svårare att blunda. Vi måste orka se mörkret och hopplösheten i Europas mitt för att kunna göra något åt det.
