Poesi

Vi är alla en del av den radikala villervallan

Humor och radikal sensualism i Helena Erikssons poesi

Av: 

Göran Sommardal

Helena Eriksson, aktuell med diktsamlingen ”Kore på Starbucks”.
Helena Eriksson, aktuell med diktsamlingen ”Kore på Starbucks”.

BOKRECENSIONER

”Lördag på Starbucks / mamma och mormor / med långa vackra hår, små flickor med spännen och hårband / kore fingrar på sin iphone. / Han som tagit mitt favoritbord fingrar på mobilen, mamma och mormor byter plats, liten dramatik”

Precis så avsett flack som texten ovan framträder kunde man lockas att avläsa titeln på Helena Erikssons nya diktsamling Kore på Starbucks. Som en samling ögonblicksbilder av samtidsexemplarisk attisk skönhet på ett lika exemplariskt globalkafé, där Dylan och Facebook aldrig är långt borta. 

Men på nästa uppslag, redan i nästa andetag kan denna Kore fås att utstråla all sin associativa mångfald från grekisk tempeltjänst och hellenistisk mytologi och poetik, där en gudinna krönt med kapitäl sträcker på ryggen:


”Hon log, som om det som var Delfi / fanns i det som var hennes leende, hennes lilla svartklädda / gestalt, högarna med kolonner och kapitäl  artefakter ur en forntid / som inte angick oss – utom Tholos, tänkte jag”

Och några textögonblick längre bort:

”Hon sover i fåtöljen / En maska på strumpan upp längs hela vaden och låret” 

Det är inte bara saboterad samtidsjargong, inte bara sprängd allegori, eller mytisk berättelse med minst tre utgångar, utan framför allt en sprängd anakronism. Alltså ett riktigt barn av vår tid, den tid då, för att citera poeten Eriksson ur en tidigare bok, ”författaren tar för sig av läsaren”, liksom ”läsaren tar för sig av författaren”.


En hel del tempel, stylobater, bjälklag, metoper och inte minst karyatider blir det också, men poeten Eriksson väljer konsekvent att förneka tillvarons symboliska slutenhet, såväl som nödvändigheten och möjligheten att helt och fullt omfatta den. Och i stället? Bejaka dess okontroversiella förvirring. 

Och jag hajar till, när jag skriver ”okontroversiella”, men så går förvirringen till hos Helena Eriksson: utan ett självklart ”du”, utan ett hallstämplat ”jag”. Ingen konfliktdramaturgi. Det gäller bara att lyssna på ”själva sibyllan”. 

Men då är sibyllan inte heller Kassandra, hon som visste allting om framtiden, utan det orakel som med hjälp av kören sprider sin sorgfälliga villervalla. Och visst kunde nog alla de här cerebrala bekymren om det metapoetiska lätt ha blivit en krystad korsordshistoria, om det inte vore för den humor och den radikala sensualism och det oavbrutet taktila uttrycksskapande som dikten ägnar sig åt:

”jag ska göra berättelsen osynlig” / eller berätta en annan historia / sitta kvar tills den stänger – (förstöra den)”


Poeten Eriksson kostar till och med på sig en cameoroll som Eleni|Helena, som rövas bort eller enleveras av Paris och är upphovet till det trojanska kriget. Men här är hon snarare Helena i Hesiodos och Euripides versioner, där den sköna i Troja bara är en eidolondubbelgångare, medan den riktiga skönheten hela tiden befinner sig i Egypten.

Kanske som en påminnelse att i denna radikala villervalla är vi alla bara en i den polyfyletiska mängden. 

Och googla inte! Kvacka på DuckduckGo!

Göran Sommardal

ANNONS EXTERN LÄNK

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Aftonbladet

Publisert:

LÄS VIDARE

Hon vill se civil olydnad mot ”statskuppen”

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Poesi

Mytologi