Dolly Parton

Dolly Parton vinner och går visslande vidare

Ny bok om stjärnan skildrar hennes uppenbara briljans

Av: 

Jack Hildén

Dolly Parton anländer till en gala till hennes ära, hösten 2019. Sarah Smarshs essä ”Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar” är lojal mot Parton och hennes fans, skriver Jack Hildén i sin recension.
Dolly Parton anländer till en gala till hennes ära, hösten 2019. Sarah Smarshs essä ”Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar” är lojal mot Parton och hennes fans, skriver Jack Hildén i sin recension.

BOKRECENSIONER

Numera är Dolly Parton så nära ett helgon man kan komma och den tidigare förlöjligade countryn är åtminstone nästan tolererad i finrummen. Men det är lätt att glömma att det här är relativt nya företeelser. Förutsägbar som man är så började jag förstå vidden av Partons storhet först i podcasten Dolly Parton’s America från 2019. I nio delar tog man hennes gärning och kontext på största allvar.

Så många avsnitt behövdes också för att visa alla sidor hos artisten bakom några av världens största låtar: Den fattiga flickan från Smoky Mountains som blev en stormrik affärskvinna, feministen som vägrar kalla sig just det och undviker politik i intervjuer, gravallvarliga sånger som alltid framförs med gott humör och en sylvass humor.


I slutändan är det de här kontrasterande egenskaperna som gör henne i princip förbehållslöst älskad, även där det borde vara omöjligt. I det avgrundsdjupt polariserade USA står Trump-supportrar bredvid homosexuella och gråter till samma låtar.

Sarah Smarshs essäer publicerades ursprungligen som följetong i en tidskrift, och fokus ligger främst på klass och kön. Gott om företrädare, som Billie Holiday, och efterträdare, som Britney Spears, har slukats av patriarkatet och aldrig återhämtat sig.

Och visst satt Dolly Parton länge fast i Porter Wagoners klor, han som plockade in henne som sidekick till sin populära tv-show för att se henne växa ikapp och förbi. Men i slutändan verkar det alltid som att Parton vinner och visslande går vidare.


En av bokens huvudteser är att just den egenskapen gör henne till en radikal kvinnokämpe utan att hon ens behöver erkänna det. Sarah Smarsh har själv vuxit upp i relativ fattigdom på Kansas landsbygd, och påtalar ofta en sorts tyst förståelse kvinnor emellan. Musik är det omedelbaras konst, inte minst countryn. Den går rakt in, utan omsvep, och kan fungera som kompass för människor som inte ges möjligheterna att lära sig de akademiska termerna för det låtarna skildrar.

Boken gör en tydlig åtskillnad mellan teori och praktik, där alltså Parton representerar det senare. Helt oproblematiskt är det knappast. Alla ”riviga” kvinnor från knappa förhållanden riskerar att glorifieras och fångas i ett narrativ som knappast tjänar dem själva.

Det hade också varit skönt att för en gångs skull slippa analyser av Dolly Partons kropp och utseende. Smarsh erkänner själv att den musikaliska genialiteten förtjänar mer än så, särskilt i en text som vill ge upprättelse åt den förödmjukande kamp hon tvingats ta hela livet.


Samtidigt är det givetvis svårt att undvika. Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar är helt lojal mot huvudpersonen och hennes största fans. En kärlekshandling som ironiskt nog understryker hela poängen: det är inte genom diskussioner som hennes verkliga briljans framträder. Den har funnits där hela tiden, och finns tillgänglig för alla som vill lyssna.

ANNONS

Njut av över 500 000 ljudböcker - prova BookBeat gratis i en månad!

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Det går ett misogynt spöke över kultursidorna

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Dolly Parton

Musik

Billie Holiday

Britney Spears