De spränger en bro i protest och försvinner

Thomas Engströms nya kriminalroman är rolig och originell

Malin Krutmeijer

Publicerad 2024-11-28

Satmarken

Det är sannerligen inte ofta jag muntert skrockande plöjer en svensk kriminalroman på en enda dag. Bara det ska Thomas Engström med sin bok ”Satmarken”, den första i en tänkt serie, ha en guldstjärna för. Han är nämligen rolig på det där sättet som samhällsengagerade och bildade människor kan vara utan att göra sig till.

Vad kallar sig en lika lokal som radikal klimatrörelse? Gröna arméfraktionen. Vad är det för sorts åldriga solglasögon huvudpersonen rafsar åt sig på väg ut? Jo, några som hans far ”kanske köpt på någon charterresa till Spanien under Francotiden”. Och hur bäst fånga känslan i centrum av en avfolkad svensk småort, och dess kämpande mer nyinflyttade invånare? Tja, med ”vad som med lite god vilja kunde beskrivas som en herrfrisering, även om stället mest verkade inriktat på att sälja e-cigaretter och vattenpipor”.

Titeln ”Satmarken” reflekterar eventuellt Engströms ambivalens för sin egen småländska uppväxtbygd, men i romanen är det en omstridd skog. Ägaren, traktens pamp, har planer på avverkning.

Berättelsen inleds med att tre nätt och jämnt myndiga klimatengagerade tonåringar spränger en bro som är nödvändig för att pampen ska få in maskiner i skogen, varpå de försvinner. Advokaten Erik Häll anlitas av en av ungdomarnas föräldrar för att utreda försvinnandet. Av olika skäl beslutar sig de inblandade för att inte ringa polisen.

Miljön är sinnligt skildrad medan handlingen drivs av Engströms drastiska metaforer

Erik Häll är huvudpersonen, nyligen inflyttad i sin avlidne pappas hus i Nybro utanför Kalmar efter ett fatalt händelseförlopp i Stockholm. Han påminner inte så lite om Ludwig Licht, det vilt rosslande kraftverket från Engströms spionthrillerserie som inleddes 2013 med ”Väster om friheten” – en fantastisk roman i sin genre. Båda skådar djupt i flaskan och tar sig fram med hjälp av intelligens, flexibel moral och en förmåga att efter diverse akrobatik landa på fötterna.

Uppenbart är det en typ av figur som inspirerar författaren, men medan Licht är en internationell karaktär är Häll lokalt förankrad. Han omges av gamla lärare, skolkamrater och flickvänner plus sin kompetente 20-årige assistent Omer.

Det här persongalleriet, inklusive några obligatoriska östeuropeiska hantlangare med våldskapital och en och annan rasistisk gubbjävel, dras in i en cirkus som avtäcker gamla hemligheter och avslöjar människors oväntade sidor. Allt utspelas mot en fond av ett vintrigt Småland med ensliga stugor, gräddhyllor med sjöutsikt, och barrskog som plötsligt ger vika för havslandskapet när man närmar sig Kalmar och Öland.

Miljön är sinnligt skildrad medan handlingen drivs av Engströms drastiska metaforer. Språkligt är han mycket bättre än de flesta samtida svenska krimförfattare jag läst, men han överlastar ibland: ”… de två fallen hörde ihop. Eller satt ihop, snarare. Satt ihop som med klister” kan det heta. Också själva historien lider emellanåt av en sorts tjockhet där dramatiska höjdpunkter bara sjabblas förbi.

Men roligt är det, undan går det, och rätt så originellt är det också. Kriminalgenren är ju bred, och om jag ska försöka att närmare karaktärisera ”Satmarken” tänker jag osökt på filmer som Hans Petter Molands ”En ganska snäll man” (2010) och ”En iskall jävel” (2014), båda med Stellan Skarsgård i huvudrollen. Det finns uppenbara skillnader, som att Engströms antihjälte trots allt är mer sofistikerad, men dragen av maskulin bygdeburlesk action är lika.