Beskrivningen av da Vinci får mig att krokna
Sarah Bakewell är en snabbköpsfilosof – och språket är också dåligt
Publicerad 2025-07-22
”Humanisterna” av Sarah Bakewell
Sarah Bakewell introducerades för svenska läsare med ”Existentialisterna” 2017.
En charmig bok om hur Sartre kom på grunden till sin filosofi när han drack aprikoscocktails med sina polare. Översikten var aningen ytlig, men beläst och hade en lyster i språket.
Bakewells nya bok ”Humanisterna” är på sätt och vis en prequel till ”Existentialisterna”. Tanken att människan är synonym med sin frihet går som en röd tråd genom den 700-åriga humanistiska traditionen, ända fram till då Sartre formulerar den koncist: ”Existensen föregår essensen”. Likaså är idén om att individen bör utveckla hela sin mänsklighet central i Florens på 1300-talet, precis som i Paris på 1940-talet.
Problemet med ”Humanisterna” är att den introducerar en stor grupp tänkare som är så disparat att man inte känner sig ett dugg klokare på vad en humanist egentligen är. Humanist kan betyda en landsflyktig italiensk poet som betraktar människan som ett naturfenomen och intresserar sig för de gamla grekernas syn på värdighet, men det kan också betyda en person som är snäll mot djur och besöker släktingar på ålderdomshemmet. Bakewell är medveten om den enorma spännvidden, men eftersom boken bara är 443 sidor lyckas hon aldrig överbrygga gapet. Dessutom saknas en jämvikt mellan liv och verk – vilket gör att man upplever sig ta del av litterära vimmelbilder.
Språkligt är ”Humanisterna” ett elände. Jag kan uppskatta ett vanvördigt anakronistiskt språk, men när Leonardo da Vinci beskrivs som ”multikapabel” undrar jag om Bakewell plitar på ett ansökningsformulär till LSS. När David Hume karakteriseras med orden ”Han var bara så trevlig” tappar jag modet. Bristen på språklig precision gör att det låter som om Bakewell lagt Kay Pollacks ord i munnen på Erasmus: renässanshumanismen som att välja medmänsklighet?
Först funderar jag på om det är något fel på Jesper Högströms översättning, men när jag jämför med det engelska originalet känns den habil (även om korrläsningen svajar, se de ”omskrikna mänskliga rättigheterna” på sida 176 till exempel). Bakewell är helt enkelt en snabbköpsfilosof.
Lika illa är det med urvalet. Bakewell väjer gång på gång för de mera komplexa humanisterna. Thomas More, som förföljde kättare samtidigt som han skrev ”Utopia” – som förebådade den moderna välfärdsstaten – får nästan inget utrymme alls. Hon vågar inte heller närma sig Marx, som i Parismanuskripten utvecklade den mest humanistiska idén genom tiderna: alienationsteorin. Överlag tycks Bakewell dra ett likhetstecken mellan ”liberal” och humanist. Det finns en viss logik i det: många av de tidiga humanisterna predikade tolerans och var på så sätt ett slags protoliberaler. Men framställningen blir blodlös om man inte ser att socialisterna från mitten av 1800-talet försökte förverkliga de humanistiska idéerna för hela mänskligheten – inte bara en utvald grupp.
Jag tror att det finns en berättelse värd att förtälja här. Humanisterna kan lära oss hur man bevarar hoppet i en mörk tid. Att det går att fästa blicken på världens njutbara och vänliga sidor, även under perioder av kaotisk instabilitet. Den historien ligger dock kvar på botten, för en vrakdykare att finna, medan Bakewell vaskar i grusbanken. Snarare än ”Humanisterna” borde hennes bok ha hetat ”Bra sagt genom tiderna”.
