Tunn analys av den baltiska frihetskampen

Berglund och Sennerteg reder mest ut de komplexa händelserna

Publicerad 2023-03-29

Nästan ett år efter att vapnen tystnat på västfronten fortsatte dödandet i öst 1919.

De baltiska staterna – Estland, Lettland och Litauen – blev självständiga länder i en process som med århundradets underdrift kan kallas komplicerad. Kanske är den just därför märkligt undanskymd, åtminstone i Sverige.

När en ny järnridå nu sänker sig öster om våra grannländer finns stor anledning att begripa de historiska rottrådar som formar regionens dagspolitik.


Ryssland hade störtat samman i revolution 1917, och gett upp hela Baltikum till Tyskland. Men när Tyskland i sin tur besegrades av västmakterna året därpå ångrade sig Lenin. ”Röda” trupper skickades iväg för att besätta tsarernas gamla territorier, och kväsa den uppstudsiga lokalbefolkningen.

Således fanns efter första världskrigets slut en stor mängd grupper som stred om makten i det baltiska området:

Besegrade och demoraliserade tyska trupper, som enligt stilleståndsavtalet var ålagda att hålla fronten mot de röda ryssarna. Vita ryssar som stred mot Lenins bolsjeviker. Balttysk milis. Estniska, lettiska, litauiska och polska nationella styrkor. Tyska frikårer. Utlandsfrivilliga. Brittiska och franska flottstyrkor.

I Lettland gjorde vid en tidpunkt inte mindre än tre regeringar samtidigt anspråk på landet.


Det som pågick var alltså inte bara en frihetskamp, utan en strid med oändligt antal dimensioner: demokrati mot auktoritärt adelsvälde, gryende nationalstater mot kollapsande imperier, nya stater mot varandra, landägare mot arbetare, liberaler mot konservativa mot revolutionärer, olika etniciteter mot varandra.

Det var ett smutsigt krig, där båda ”röda” och ”vita” gjorde sig skyldiga till summariska avrättningar och terror.

Det går att tänka sig lättare uppgifter än att reda ut detta virrvarr i ett populärhistoriskt narrativ. Berglund och Sennerteg gör ett imponerande jobb med skildringen av trupprörelser, slag och politiska förvecklingar på högsta nivå. Alltså de faktiska händelserna, som man kan följa i dokument eller med fingret på en karta.

Svagare är uttolkningen av de underliggande politiska och materiella bevekelsegrunderna – hur och av vilka skäl människor slöt upp på olika sidor.


Ibland tycks penseln vara lite väl bred. Författarna envisas till exempel med att kalla regeringen Ulmanis i Lettland för landets ”demokratiska” och ”lagliga” regering. Det framstår som lite märkligt, dels för att den trots demokratiska ambitioner inte var tillsatt i några som helst fria val, dels för att hela dramat utmärks av att det utspelade sig på en utpräglat laglös scen.

Ingen av de föreslagna regimerna i Lettland hade till en början någon uppenbar legitimitet, och det folkliga stödet var synnerligen bräckligt för alla. I den meningen var regeringen Ulmanis inget undantag. Författarna betonar själva att många i den lettiska allmänheten betraktade dess medlemmar som tysk-kollaboratörer och att de bolsjevikiska sympatierna var utbredda. Medan runt 6000 letter inledningsvis stred på den röda sidan, var ytterst få villiga att ta till vapen för Ulmanis-regeringen.


Någon beteckning måste man trots allt välja för att skilja sidorna från varandra, men med försiktighet: Allt för efterkloka sådana riskerar att skymma hur komplex situationen måste ha tett sig i den specifika historiska situationen.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln