Släkten blir levande genom mormors blick

I ”Halima om de sina” vävs Mogadishu samman med Västerbotten

Publicerad 2023-01-02

Salad Hilowle (född 1986 i Mogadishu, Somalia) är konstnär och filmmakare verksam i Stockholm.

En åttiofem år gammal mormor skriver dagbok, om sin stora familj, det nomadiska ursprunget i Somalia, oro för och förhoppningar om barn och barnbarn, minnen och drömmar. Hon bor i norra Sverige där de snörika vintrarna och kylan är starkt närvarande. Salad Hilowle, konstnär och filmmakare, ger henne röst i ett verk som är på en gång konstbok och berättelse. Texten varvas med bilder ur familjealbumen och hans egna fotografier.

Salad Hilowle har hyllats för sina utställningar, jag minns särskilt Vanus Labor på Konstakademien 2021. Där undersöktes den afrikanska diasporans närvaro i svensk konsthistoria. En märklig målning från 1600-talet av David Klöcker Ehrenstrahl där några vita barn tvättar ett svart barn var central. Och tre män, forslade till Europa under den transatlantiska slavhandeln, inskrivna som ”morianer” 1780–1784 på Den Kungliga Akademien för de fria konsterna. Elegant och ögonöppnande.


Den här gången har Hilowle riktat blicken mot sin egen familj och dess historia. Mormodern kom till Sverige några år efter att hennes son fått uppehållstillstånd på nittiotalet och var en viktig del av konstnärens uppväxt. Genom henne får man ta del av familjens färdvägar och öden. Hon är ett nav och en länk tillbaka till ursprungslandet.

Hennes namn är Halima och hon föddes i en nomadfamilj, lärde sig läsa och skriva först på SFI i det nya landet. Uppmuntrad av sin lärare skriver hon ”som hjärtat bankar”. Språket färgas av hennes animism: ”Jag vill skriva i luften som växterna skriver stjälkar och grenar.” Men hur ska hon förena barndomens animistiska tro, som besjälar träd och vattendrag, med islams monoteism? Det hela får sin lösning under samtal med vänner och en imam. ”Jag behöver inte välja. En troende ska inte behöva vara i en värld av oro, en troende ska bara tro.”


Trots att Halimas röst inte känns helt trovärdig, man märker att dagboken är en konstruktion av sonsonen, blir mormoderns liv omsorgsfullt åskådliggjort. Upplevelserna från krigets Somalia har satt spår i kroppen och gör sömnen orolig, en konkret verklighet för många vars erfarenheter inte så ofta kommer på pränt.

Halima bär på hemligheter som hon vill avslöja för sina nära i dagboken innan hon dör. Som barn misslyckades hon med att rädda en drunknande man ur en flod. Gav hon upp för lätt? Och såren från kriget hon inte fullt ut berättat om. Barnbarnen vet inte heller mycket om den tid då det ännu fanns hopp om ett välmående och stolt Somalia. Före krigen.


Kompositionen av familjens och konstnärens fotografier löper sömlöst genom boken. De följer Halimas dagbok men utgör samtidigt ett självständigt flöde. Mogadishu vävs samman med Västerbotten i en bildberättelse där en hel släkt blir levandegjord. Ömsint tecknad i ögonblicket och för eftervärlden.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.