En resa man gärna följer med på – trots allt

”Jag gillar kontrasten mellan Zwamborns svala prosa och hennes excentriska karaktärer”

Publicerad 2020-07-05

Miek Zwamborn.

Ibland är det besynnerligt vilsamt att läsa romaner som har få beröringspunkter med ens eget liv.

Man skulle kunna invända att det är så litteraturen ska fungera. Inte i första hand genom identifikation utan genom att få läsaren att resa.

Man skulle också kunna invända att som litteraturintresserad kvinna i en manlig kanon lär jag ju vara ganska tränad i den upplevelsen.

Nederländska författaren och konstnären Miek Zwamborns roman Vi ses vid världens ände, som i huvudsak utspelar sig i de schweiziska Alperna, får i alla fall verkligen sin läsare att resa.

När romanen tar sin början ser det namnlösa berättarjaget tillbaka på bestigningen av ett glaciärbergsmassiv i östra Schweiz som hon gjorde tillsammans med Jens tre år tidigare. De brukade ses och företa sig olika avancerade och minutiöst planerade exkursioner och bergsbestigningar i de schweiziska Alperna. Men efter denna gång träffas de aldrig mer – Jens försvinner. Vart vet ingen.


Hur hanterar man ett försvinnande? Hon fortsätter ensam sina vandringar och bergsklättringar. Och i förlängningen även utforskningar av själva platsen och dess historia. Vilket även inbegriper besök på museer, arkiv, bibliotek. Och alltmer kommer att omfatta 1800-talsgeologen Albert Heims liv och passionerade pionjärarbete.

Och jag kan inte säga att jag avundas översättaren Per Holmer som lär ha svettats ordentligt över den geologiska terminologin, men som samtidigt har lyckats överföra Zwamborn till en saklig och njutbar svensk prosa vars dramatik snarare ligger i händelser (försvinnanden, slukhål, oväder) och miljöer (berg, förstenade skogar) än i storvulna gester och känslomässig emfas. Det är stillsamt, återhållet, spännande – och ganska sorgligt.

W. G Sebalds ande vandrar som synes genom denna bok som är essä och roman i ett. Precis som han använder sig Zwamborn av ett rikt dokumentärt material i form av fotografier och kartor, och hon lär även ha utgått från detta i sitt arbete. Precis som han använder hon sig av vandringen som metod och essän som form för att berätta en vidare historia.


Samtidigt som romanjaget alltmer försjunker i kartläggningen av Heim och hans liv, framstår detta som ett sätt att hålla sig i ständig rörelse. Som en sorts sorgehantering. Och här blir också historien mer levande än nuet. Romanjagets (hon är också geolog) eget liv berättas till exempel i imperfekt medan Heims berättas i historiskt presens. Klipptekniken är under alla omständigheter precis.

Jag gillar kontrasten mellan Zwamborns svala prosa och hennes excentriska karaktärer, fanatiska friluftsmänniskor och passionerade vetenskapspersoner. Vilka galningar ändå! Men alltså, den här oerhörda vetenskaps- och kartläggningsfetischismen och leken med det dokumentära – det är ändå inte riktigt min melodi. Under stunden som det varar har jag dock ingenting emot att följa med på resan.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.