Rushdie ställer den förbjudna frågan
Uppdaterad 2016-09-15 | Publicerad 2016-09-02
Inga-Lina Lindqvist roas men bedövas till sist av larmet
Världens progressiva människor är försatta i politisk depression. Paniken växer.
Varför sågar mänskligheten av den gyllene gren den sitter på?
Varför utplånar demokratierna sin egen värdegrund?
Vilka krafter är det som driver fram våldet och kvinnohatet hos såväl religiösa fanatiker som rasistiska nihilister?
Salman Rushdie försöker inte bara besvara frågorna i sin senaste roman, Två år, åtta månader och tjugoåtta nätter, en titel som anspelar på sagosamlingen Tusen och en natt. Han föreslår också en lösning.
Rushdie fick sitt genombrott 1980 med Midnattsbarnen, en varm och högt älskad skröna. Romanen Satansverserna (1988) fick de bokstavstrogna mullorna i Iran att utfärda en dödsdom mot Rushdie. Han har trots hoten fortsatt att vara en produktiv och tongivande författare som når läsarnas hjärtan med sin outsinliga fantasi, maniskt eruptiva språk och ständig beredvillighet att ta sig an politiskt sprängstoff.
Intrigen i Två år … är enklast möjliga. Revan mellan världarna har släppt in onda andar. Fyra superhjältar sammanförs av sin övernaturliga anmoder för att drabba samman med ondskan i en apokalyptisk slutstrid.
Den serietecknade intrigen bär upp komplext innehåll.
Rushdie utgår ifrån en teologisk och filosofisk strid som ägde rum på 1100-talet mellan Ibn-Rushd (även känd som Averroës) och Al-Ghazali. Ibn-Rushd ville förena vetenskap med religion, medan Al-Ghazali hävdade trons överlägsenhet och absoluta tolkningsföreträde. De sedan länge döda filosoferna får ingen vila i graven. Ibn-Rushd anser att människorna kommer att välja förnuftet medan Al-Ghazali betraktar vetenskapen som en modefluga. Människans sanna plats, enligt honom, är i fruktan och underkastelsen inför Gud. En armé av jinner (andeväsen) släpps loss för att utkämpa filosofernas krig i människornas värld. Talibaner och jihadister, rasister och kvinnohatare blir besatta av onda andar varpå deras krafter växer tusenfalt.
Rushdie träffar som vanligt mitt i prick och boken verkar ha skrivits senast i går. Det går att kalkera hela kapitel på nyhetsrapportering från krigets Syrien och från Europas skenande populiströrelser.
Problemet med romanen är att budskapet sprattlar under tonvis av bråte. Andevärldens väsen, barocka superhjältar, mustig magi – allt vräks över läsaren i osorterad improvisation. Om man orkar gräva sig ner till botten finns ett oväntat förslag till alla världens deprimerade vänsterliberaler.
Vi ska döda de ledande personerna för hatrörelserna. De är inte längre människor utan blott kärl åt onda andar. Döda dem – och hatet upphör.
Visst är tanken lockande. Vad hade hänt om någon av attentatsplanerna mot Hitler hade lyckats? Skulle andra världskriget ha fått ett snabbare slut? Skulle oskyldiga människoliv kunnat sparas?
Rushdie kan tillåta sig att ställa en så förbjuden fråga.
Målgruppen för hans höglitterära roman skulle ändå aldrig ta textens uppmaning på allvar. Världens progressiva människor respekterar livets okränkbarhet och står upp för mänskliga rättigheter även när deras egen existens är hotad. De lägger sig inte i bakhåll och skjuter sina motståndare. Däri ligger demokratins storhet – och dess mest sårbara punkt.
Två år, åtta månader och tjugoåtta nätter kom ut i hemlandet Storbritannien förra året och har mötts av blandad kritik. Många hyllade verket för dess filosofiska bredd och magiska muskelstyrka, medan andra menade att den alltför ymnigt flödande fantasin satte krokben för gestaltningen. ”Om en bok är allt, riskerar den att bli ett formlöst inget”, skrev The New York Times och jag är benägen att hålla med skribenten.
Boken är briljant översatt till svenska av Peter Kihlgård, språket glöder och sprakar. Men till slut blir man bedövad av larmet och slutar bry sig.
Romanens provokation stannar inom pärmarna.
